2,5 veckor senare...

Jahapp!

Inget jobb ännu. Har blivit kallad på intervju på alla fyra tjänsterna jag sökt. Ett av dom ville jag inte ha när jag väl fick höra om tjänsten. Ett annat gick vidare med två andra. Synd för dom. För det jobbet hade jag kunnat tänka mig faktiskt. Det tredje som på papperet verkar roligast har jag kommit till steg 3. Dom gjorde först ett urval på 15 personer som fick göra ett personlighets- och begåvningstest där dom plockade ut sex kandidater. Fråga mig inte hur jag slank igenom. Därefter var jag på intervju 1 där dom plockade ut ett par. Och på måndag ska jag på intervju 2. På den fjärde tjänsten är jag kallad till intervju 1 om drygt en vecka. Men jag är petig. Tar inte vad som helst. Så jag får se hur det blir.

Sen då?

Just ja. Kärleken...

Jag har inte varit kär på cirka 7 år. Och då var det i en idiot visade det sig ganska fort. Sen dess har jag varit ganska avståndstagande mot killar som visar något intresse. Som tillslut har blivit att jag generellt tycker att män är helt dumma i huvudet. Och det har jag tyckt ganska länge nu.

Det finns en person som har visat sitt intresse till mig ganska länge nu. Men jag har som vanligt varit stenhård. Men han har liksom inte gett upp. Och han har heller inte varit jobbig. Utan mest hållit sig i bakgrunden. Men ändå visat intresse.

Vi dejtade för två veckor sen. Och även på söndan. Och onsdan. Och torsdan. Och fredan. Och lördan. Och söndan. Och måndan. Och tisdan. Och onsdan. Och torsdan...

Det känns ganska bra!

Lite fjärilar. Kanske lite rosa moln. Mycket tankar på honom när vi inte ses. Rysningar vid beröring. Dumflin vid sms...

Typ.

Ska det här året bli det bästa på länge?

Så vad har hänt?

Det är lite svårt att sammanfatta nästan två år i ett blogginlägg. Ganska omöjligt faktiskt. Men några stolpar kan jag sätta ut. Alltid något!

Jag hade en sån tur att jag fick tag i ett nytt boende. Dessutom på Lilla Essingen. Vilket är mitt favoritområde. Med balkong och sjöutsikt. Där fick jag ett 3-årskontrakt. Och i maj har jag bott här i två år. Därför är det snart dags att börja lägga ut lite krokar. Eller i alla fall lägga upp en plan.

Min gamla hyresvärd som kom hem med en hjärntumör är död nu. Han fick ett år av läkaren. Men levde 8 månader längre. Han dog i september 2015. Ännu en skitsak från året som gud glömde.

Jag fick nya arbetsuppgifter på jobbet. Som gjorde att jag slutade söka jobb. Mer ansvar och befogenheter. Och förtroende. Tyvärr har jag fått arbeta i uppförsbacke med underbemanning och långa arbetsdagar. Vilket gjorde att jag fick mindre och mindre fritid. Som i sin tur gjorde att jag sov mig igenom helgerna. Ofta med migrän som en extra krydda.

Jag började träna något så roligt som Nordic Military Training. Absolut den roligaste träningen som jag provat på. Ever. Tyvärr åt jobbet även upp den tiden. Men nu ska jag börja igen har jag bestämt. Bara det blir lite varmare. Träningen är nämligen utomhus. Året runt. Oavsett om det är minus femton grader.

Dottern bor fortfarande ihop med pojkvännen på Söder. I sommar har dom varit ihop i fyra år. Jag kan tycka att det borde bli dags för en liten present till mig. I form av ett mormorsskap. Samtidigt är dom väl lite för unga (25 i år). Men jag hoppas och längtar tills en dag när jag kanske kan få bli en snäll mormor.

Kärlekslivet är fortfarande obefintligt. Jag tror att jag varit singel för länge. Hittar fel hos dom jag träffar och tycker att män är rätt dumma i huvudet. Det sägs att man blir mer kräsen ju längre man är singel. 7 år har gått. Visst är jag kräsen. Eller så har jag råkat krossa en spegel vid något tillfälle. Också.

Det var väl det viktigaste.

2016

Jag hade ett uselt 2015. Alldeles för mycket jobb. Och alldeles för lite fritid. Sommaren var kall och regnig. Och migränen hälsade på flera gånger i månaden. Oftast på helger. Det enda positiva som jag minns just nu var mina 3 resor till bästa väninnan som flyttat till England. När jag var där tankades jag upp med energi så att jag orkade fortsätta lite till.

Innan julledigheten fick jag nog. Och blandade in facket. Sen sökte jag fyra jobb och gick på ledighet. Som jag sov mig igenom. Nu har ansökningstiden gått ut för 3 av tjänsterna jag sökt. Och jag har blivit kallad på intervju på alla. Vilket måste betyda att jag är konkurrenskraftig. Det får mig att nyfiket undra om 2016 blir ett bra år? Hoppas!

Slutsläpat

Jag lånade en dramaten av en kompis här om dan. Helt plötsligt blev det skitlätt att få hem det jag handlat. Så nu har jag en egen.
 

Hett tips till den som inte har bil.
 

Sorg

Det var allsvensk premiär idag. Cirka 5 000 Djurgårdare åkte ner till Helsingborg för att stötta sitt lag. Men någonstans där försvann glädjen. En helt vanlig supporter misshandlades till döds på vägen till arenan. En kille i min ålder. En fyrabarnsfarsa som ville kolla sitt favoritlags bortapremiär.

I olika forum skrivs det om att han var huligan och han får skylla sig själv. Att han borde hållt sig hemma för att ta hand om sina barn. Fast han var inte huligan. Och sen när får man som förälder inte åka iväg med några kompisar för att gå på fotboll? Eller göra något kul utan barnen över huvud taget. Jävlar vilken dålig morsa jag måste ha varit genom åren.

Beatrice Ask pratar om att det är supporterkulturens fel. Och jag blir mer och mer förvånad över hur okunniga och katigoriserande väldigt många människor är.

AIK- och Djurgårdssupportrar tycker inte om varandra. Man skulle kunna säga att jag "hatar" AIK. Fast jag har både vänner och släktingar som hejar på det laget. Så det är ju bara själva klubben som jag inte gillar. Men i såna här stunder står vi enade. Mot vad Beatrice Ask säger. Mot vad alla som inte har någon koll tror. Detta är vad som händer just nu.

 

 

Observera att det finns andra lags halsdukar för att visa sitt stöd. Supporterkulturens är inte fylld av våld. Supporterkulturen är fylld av kärlek.

Ett konstaterande

Det är jättemysigt med fågelkvitter när man är vaken. Men inte att bli väckt av det cirka en timme innan klockan ringer.

Snacka om respektlösa grannar.

Och så var det jobbet

Jag vantrivdes på jobbet så förbannat i höstas. Såpass att jag började kolla efter nytt. Och hittade tre intressanta. Som jag sökte. Kom på intervju på två av dom jobben. Och på en andra intervju på det ena. Men sen gick det inte längre. Och ärligt sagt vet jag inte om jag ville ha jobbet. Sånt märks förmodligen.

Orsaken till att jag började vantrivas på jobbet var att jag såg en repris. 2012: chef slutar, jag är chefslös i några månader, har lönesamtal med någon som inte har sett mig arbeta, får usel löneökning. 2013: chef får stroke, är chefslös nån månad, har lönesamtal med någon som inte har sett mig arbeta, får usel löneökning. Framför mig såg jag 2014: vikarierande chef, riktiga chefen kommer tillbaka efter lång sjukskrivning, lönesamtal med någon som inte sett mig arbeta, får usel löneökning. Och risken för det finns fortfarande. Om min nuvarande chef skulle sluta.

Hur som helst är min nuvarande chef jävligt bra. Hon lyssnar på vad jag säger, är rak och effektiv. Precis en sån chef som jag vill ha. Exempelvis gnällde jag på att min kapacitet har underskattats den senaste tiden. Vips fick jag mer utvecklande arbetsuppgifter. Jag har också oroat mig för att mina nya arbetsuppgifter tar mer än 100% i arbetstid vilket hon också lyssnar på och försöker åtgärda. Så tänk vad det kan svänga!

Jag skrattar ibland

Dottern har bott hemifrån i drygt 1,5 år nu. Och hon kan laga mat. Men idag blev hon sugen på korv med bröd och jag tipsade henne om att det blir mycket godare om man lägger korven med lagerblad, salt och pepparkorn och låter korven koka upp på låg värme. Typ 20 minuter.

En stund senare får jag ett meddelande: Ehum. Koka under lock i låg värme i 20 minuter verkar vara för tufft för dessa killar. Och en bild:

Jag fan DÖR av skratt!

Lugn och ro

Den här veckan har jag lånat en kompis lägenhet. I Viksjö. Vilket är en bit bort. Men ändå går det lika snabbt att ta sig till och från jobbet eftersom det går direktbussar. Utanför jobbet. Däremot tar det längre tid när det inte är rusningstrafik. Men det kan jag leva med en vecka.

Min hjärna behöver vila lite.

Inte så kul

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Lite upp och lite mer ner. Det största problemet är att jag blivit ofrivillig sambo. Eftersom den personen jag hyr lägenheten av fått cancer. Och inte vilken cancer som helst. Han har fått ett år kvar att leva. Ungefär. Detta gör att jag bor med en människa som är mycket sjuk. Och som också beter sig därefter. Aggressiva utspel från hans sida är vardagsmat. Han flyttar mina tillhörigheter till platser han tycker är bättre. Och detta innebär att min pedanta sida har fått ge vika och jag bor i ett kaos.

Jag har letat lägenhet som en galning. Jag står i bostadskön sen några år tillbaka, men där är jag alltid på mellan 100-300 plats i kön. Jag har lagt ut ett desperat rop på Facebook och visst har jag fått svar, men antingen är det överpriser som heter duga (10-15 000 kronor i månaden för en etta) eller så kan jag inte hyra förrän till sommaren. Och tittar man på Blocket och divers andra andrahandsuthyrningssiter så är det så sjuka priser att man baxnar. Man får räkna med att kunna hosta upp 15-30 000 kronor för en lägenhet. De enda som har någorlunda priser är de som vill ha en inneboende. Men där är min gräns. Jag vill bo i en egen lägenhet.

Helst av allt skulle jag vilja köpa en lägenhet. Men där saknas kontantinsatsen. Och jag vet att man kan låna till den hos vissa banker. Men banken jag har pratat med säger att de har ett amorteringskrav på fem år. Vilket gör att boendekostnaden ökar med cirka 5 000 kronor i månaden. Så istället för att ha en kostnad på cirka 6 500 kronor så ökar den till 11 500. Däremot blir det skillnad om jag skulle äga något som säkerhet, typ ett fritidshus. Då skulle jag kunna låna kontantinsatsen på fritidshuset till bolåneränta. Och därmed få en kostnad på 500 kronor extra i månaden. Lite skillnad.

Det är ju så att min mamma äger ett fritidshus. Som jag en vacker dag kommer att ärva. Själv ärvde hon inte huset. Utan min mormor och morfar skrev över huset på henne långt innan det var dags för bouppteckning. Och jag är ensamt barn. Och hon säger att hon gör allt hon kan för min skull. Men tror du att hon skriver över huset på mig? Nä. Hon pratar istället om att jag kan flytta hem till henne. Fyrtiofem år gammal. Det är hennes sätt att hjälpa.

Men jag är inte bitter...

Hur ego kan man va?

Vi sitter i öppna landskap här på jobbet. På 1177 kan man läsa följande: "Förkylning smittar mycket lätt, särskilt när de första symtomen börjar märkas och under sjukdomens första dagar. Smittan sprids genom luften när den som är sjuk hostar och nyser ut viruspartiklar."

Alldeles nyss gick en person och hostade förbi kanske 20 arbetsplatser. Utan att hålla för munnen. Rätt ut liksom.

Är det hänsynsfullt?

Det här med energi

Igår gick jag upp vid 8:30-tiden. Vilket aldrig händer en lördag. Men jag har ju barnbesök. Och dom har ju en förmåga att vakna vid den tiden.

Efter att ha gjort frukost, busat, dammsugit, varit på bio, försökt att gå på stan tillsammans en miljard andra människor, ätit på ett fullsatt Mc Donalds, fikat, byggt koja, adventspyntat, stekt pannkakor och pysselbokspysslat var jag helt slut. Men inte barnet. Så det fick bli att hyra film. Och till slut somnade barnet.

Fast jag måste säga att jag glömt hur mycket energi barn har. Eller så har det med att jag är lastgammal att göra. Eller kanske ovana.

Väljer det sista alternativet.

Jag fick ett kort

Mitt helgbesök hade med sig ett kort när hon kom...

Planerad helg

Jag ska vara barnvakt för första gången på 7-8 år. Eller egentligen ska jag inte vara barnvakt. Men jag får ett barnbesök över helgen kan man i alla fall säga. Så nu sitter jag här och planerar. Vilket inte är så lätt. Hon är 7 år.

Tänker mig att vi gör egen pizza på fredag, julpyntar lite och kollar på Idol. Lördag så tänkte jag gå på Smurfarna 2 eftersom jag vet att hon vill se den. Sen vet jag inte. Och på söndag får det bli julmarknad på Skansen. Tror jag.

Det är inte lätt det här.

Tänk när jag blir mormor och är ännu äldre och har mindre fantasi...

Kvalitetsmässa

Jag är i Göteborg igen. På kvalitetsmässan. Som har hur många intressanta föreläsningar som helst.

Men skit i det. Just nu i alla fall.

Jag bor på Upper House i Gothia Towers. Bra service. Bra rum. Bra utsikt.

Kanske ändras min uppfattning om Sveriges fram...

One down, two to go

Kryssningen var lyckad. Skaldjursplatå, gott vin och Anders Bagge.

Har jag sagt att han är en av dom jag ska gifta mig med? Fast han såg mig inte igår.

Nu ska jag sminka mig för att gå ut och äta med Lullen. Och fira min födelsedag. 18:05 är det exakt fyrtiofem år sen jag kom.

Typ nu.

Grattis till mig!

Fest i dagarna tre

Idag efter jobbet åker jag på kryssning. En vanlig Ålandskryssning alltså. Imorgon vill min dotter gå ut och käka med mig. Och på lördag ska min bästa kompis bjuda ut mig på nåt hemligt. Hon har bokat mig från klockan 18. Och vill sedan sova över. Vilket betyder att det blir ganska sent.

Söndag blir förmodligen ingen rolig dag... Jag lär ju i alla fall inte städa som jag brukar göra på söndagar.

Ingen skröna

Sen jag var liten har jag hört skrönan om råttan som kröp upp genom rören och därefter toaletten. Vilket är en upplevelse som jag har varit nojig för sedan första gången jag hörde om det. Med åren har oron gett med sig och jag har trott att detta inte är möjligt.

Om råttan som kröp upp ur toaletten.

Jag kommer aldrig mer att gå på toaletten mitt i natten utan att tända lampan!

Jag kan om jag vill

Jag skaffade ju appen Stenkoll förra månaden. Där man kan koppla sina banktransaktioner och sedan kategorisera dom. Och jag förfasades över att nöjeskontot låg mellan 1-3 plats. Jag skaffade även en budgeteringsapp och la en budget för kommande månad.

Så duktig jag har varit!

Om att klaga

Jag bor till höger om porten i mitt hus. På bottenvåningen. Det finns en ventil som sitter en bit ovanför koddosan. Som går rätt in i mitt sovrum. Och koddosan låter varje gång man trycker in en siffra. Och avslutas med en truddelutt när man tryckt in rätt kod. Vilket gör att jag hör när alla slår in koden när jag ligger i sängen. En gång hade tidningsbudet inte fått den nya koden och stod vid halvfyratiden och försökte knappa in rätt kod i 20 minuter. Man kan säga att jag hade lust att gå ut i bara mässingen och skrika koden i örat på tidningsbudet den gången.

Jag har vid något tillfälle mejlat vår tidigare fastighetsförvaltare och bett dom stänga av ljudet. Men inget har hänt. Och jag tänkte att det kanske inte går. Fast på senare tid har jag varit hos människor som har exakt samma modell på koddosa. Och där har det varit knäpptyst.

Igår när jag kom hem hade koddosan fått spel och lät oavbrutet. Vilket den gjorde hela natten. Så man kan säga att jag kanske inte sov så mycket djupsömn inatt. Så imorse felanmälde jag skiten. Och la till att jag störde mig på ljudet som avges när man trycker in siffrorna. Och la även till att portdörren slår igen för hårt. Som avslutning var jag tvungen att tillägga: "Nu låter jag som en surkärring som störs av alla ljud, men så är inte fallet. Det är bara jobbigt att bli väckt flera gånger per natt när man ska upp och jobba dagen efter."

Nyss när jag kom hem visade det sig att dosan är tyst som en mus. Även när man trycker in koden. Och porten som jag tidigare hörde mitt på dagen fast jag var på andra sidan lägenheten har jag inte heller hört.

Jag kanske borde bli en surkärring som klagar på allt jag irriterar mig på.