Om mina föräldrar - del 1

Det här inlägget kommer att bli långt.

Mina föräldrar träffades när dom jobbade på en teater någonstans i Stockholm i slutet av 60-talet. På nåt sätt, trots att dom är extremt olika, fattade dom tycke för varann och hoppade i säng. Jag vet inte om det var en eller fler gånger. Men jag har alltid fått höra att jag egentligen skulle ha blivit en fläck på lakanet.

Mamma blev hur som helst med barn och skulle absolut behålla det. Mormor, morfar, farmor, farfar och pappa bönade och bad om att mamma skulle göra abort, men hon vägrade. Alla inblandade parter accepterade mammas beslut och anpassade sig till situationen.

Mina föräldrar flyttade ihop och en höstdag i november 1968 föddes Jeanette Beatrice.

Mamma och pappa var ju egentligen inte ämnade för varann. Och min barndom kantades av bråk, övernattningar hos farmor och farfar, poliser och annat. En dag när jag var sex år bestämde sig mamma för att flytta upp till Östersund där mormor och morfar bodde. Pappa skulle säga upp sig från jobbet och komma efter. Men när han hade gjort sig av med lägenhet och jobb och ringde på hos mamma fick han inte komma in. Hon hade fört honom bakom ljuset och ljugit mormor och morfar fulla av lögner.

Min skoltid tillbringades alltså i staden som ingen vill bo i. Men den berättelsen kommer jag att berätta en annan gång.

Dagen efter skolavslutningen i nian flyttade jag ner till pappa i Stockholm. Nåt som jag hade längtat efter hela högstadiet. När jag väl var på plats visade det sig att jag satt min far på piedestal. Han var kanske inte den perfekta människan som jag trodde att han var. Jag som var uppväxt med en alkoholist till mamma hade lärt mig att klara mig själv. Utan regler. Men pappa hade regler och krav. Som jag hade svårt att följa. Men jag försökte hela tiden göra pappa glad. Men han blev aldrig nöjd. Och det kommer han aldrig bli. Det är fel på precis alla utom honom själv. Framför allt mig.

De stora problemen mellan oss kom i samband när han träffade sin sambo. Som har ett barn. Jag var i 20-årsåldern, hennes son fyra. Ingen större konkurrens alltså. Men hon gillade inte mig. Jag som själv höll på att bilda familj brydde mig inte särskilt mycket. Då. För min pappa har alltid sagt att blod är tjockare än vatten.

När jag fyllde 30 år så hade jag en stor fest. ALLA var där! Tillochmed min mamma. Jag hade bett och bönat pappa att han skulle komma. Men han hade en "viktig" semester som han skulle iväg på. Det var slutet på vår relation. Jag blev så besviken. Jag har varit med och firat hans 40-, 50- och 60-årsdag. Sist han firade min var när jag fyllde 21. Samma år som han fyllde 60 (januari) ringde han inte ens mig på min födelsedag (november). Sitt barnbarns födelsedag har han inte varit närvarande på sen hon fyllde typ 6 eller 7. Men hon var närvarande när han fyllde 50 och 60.

Egentligen är det inte bristen på närvaro på födelsedagar som räknas. Men hans ickenärvaro genom åren har gjort mig besviken gång på gång på gång på gång. Och tillslut orkar man inte längre.

När jag fyllde 40 år skickade han mig ett sms. Vi hade då inte hörts på ett och ett halvt år. När han fyllde 60. I sms'et stod det: "Jag kan inte göra bättre än så här. Så grattis." Tillbaka svarade jag: "Ja att få ett telefonsamtal från sina föräldrar när man fyller 40 är väl för mycket begärt." Då ringde han. Och i 20 minuter skrek han och talade om för mig hur besviken han var på mig. Att jag aldrig gör någonting rätt och att jag aldrig beter mig vuxet. Jag fick veta att han skämts över mig massor av gånger under min uppväxt. Och jag tror fan att han drog upp varenda gång. När jag grät hysteriskt slängde han på luren. Och då. Då ringde mina gäster på dörren.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Och jag har förlikat mig med att jag inte har en pappa som älskar mig. Och jag har också lärt mig att inte älska honom. För han gör mig besviken och ledsen. Och framförallt så bryr han sig inte om sitt barnbarn. Som är det absolut viktigaste för mig.

Imorgon kommer vi att ses. Och jag är så jävla nervös för hur det kommer te sig. Jag har ingen lust med dramascener på en begravning. Känner jag honom rätt så kommer han att ignorera mig. Och Tonåringen. Vilket kommer att göra så förbannat ont.

Bara jag inte ställer till en scen och börjar gråta...