Det här funkar inte längre!

Mitt liv är just nu ett jävla skämt. Jag får inte ut ett skit utav det. Det enda jag gör är att jobba, åka hem, läsa bok eller kolla webbteve och sova. Ibland festar jag. Antingen i samband med fotboll. Eller på kvarterskrogen där jag bor. Inte alltför sällan drar jag en sån fylla eftersom jag är så uttråkad. Eller för att det är skönt att slippa tänka. Visst har jag kommit iväg på en del aktiviteter under sommaren. Men nu kommer den mörka årstiden och jag känner att allt är en nedåtgående spiral.

Jag tränar inte. Och jag lagar nästan aldrig mat. Vilket gör att jag har gått upp massor i vikt. Vilket gör att både självförtroendet och självkänslan börjar svikta. Detta har de senaste åren varit min starka sida. Att jag har mått bra inombords alltså. Människor med livsfilosofin "det är bara att börja träna och laga hälsosam mat" har naturligtvis rätt. Men när man börjar må lite sämre är inte det så lätt att leva efter den devisen.

Jag umgås sällan med vänner och bekanta. Jag fattar egentligen inte varför. Det är ju inte så att jag inte har vänner och bekanta. Kanske lite för att man oftast ses ute på stan och att jag inte trivs med mig själv. Eller kanske det beror på att det oftast är jag som får ta kontakt. Och när jag inte är hundra och offerkoftan är på så kanske jag inte orkar? Jag vet inte riktigt. Jag har i alla fall konstaterat att det inte blir bättre av att sitta hemma och glo.

Jag städar knappt. Eftersom jag är ganska pedantisk så stör detta mig ganska mycket. Men jag orkar helt enkelt inte. Visst, det är inte katastrof hemma. Men i mina mått är det okej.

Sist men inte minst kommer ensamheten. Jag vet. Jag tycker att alla män är dumma i huvet. Förutom mina killkompisar då. Förut hade jag Lullen hemma. Vilket gjorde att jag i alla fall hade någon att prata med när jag kom hem. Och så fick jag lite beröring i form av mor-dotterrelation. Det senaste året får jag ingen kroppskontakt alls. Vilket är jävligt ensamt om man inte är van vid det. Inte blir det bättre av att man känner sig oattraktiv. Gammal, fet och plufsig liksom. Och var träffar man en karl som kan se och attraheras av mig och min personlighet och inte mitt fett och mina rynkor?

Jag vet att detta är ett tycksyndommiginlägg. Men ibland är man jävligt låg. Och eftersom jag inte är typen som springer omkring och visar sånt så måste det ventileras nånstans. Och förhoppningsvis lätta.  Jag är inte van vid att må dåligt på alla plan. Så det här får gärna försvinna fort.

Usch för såna här perioder!