Hoppfull

Nu har jag varit där. Hos psykologen alltså.Vilket kändes bra. Kemin var bra. Det var det jag var mest nervös för. Att det skulle vara nån flummig tant som bara sitter och lyssnar. Och så var det inte. Hela samtalet kändes bra och jag kände mig hoppfull när jag gick därifrån.

Nu är det jobbet som betalar det här. Och oron för att få ett nej till fortsatta träffar med psykologen var överhängande när jag klev in på jobbet. Så jag ryckte tag i personalchefen direkt. Och fick ett ja till fortsatta träffar. Så nu har jag bokat en tid hos henne nästa måndag.

Jag känner mig hoppfull och tror att jag kan skymta ett ljus i tunneln jag befinner mig i.

Lovely!