Jag är en storstadsfjomp!

Det är verkligen hur mysigt som helst att vara här. Det är det. Jag sover som en stock. Pratar med bästa kompisen mest hela tiden. Äter och dricker gott. Och har semester. Inget städa eller diska eller nåt annat tråkigt. Bara känslan av att vara på landet får mig ner i varv ordentligt.

Men det finns nåt här som får mig hysterisk. Mitt hjärta stannar flera gånger om dagen. Det är ju totalt livsfarligt att vistas här ute. För det finns nämligen djur här. Små äckliga djur som är förstorade. Några är stora som flygplan och kallas för trollsländor. Dom har ingen riktig styrförmåga och kan utan förvarning köra in i ansiktet på en. Jag skulle få en hjärnskakning om detta hände. Och därför måste jag springa runt och hålla mig undan så fort en sån kommer farande.

Andra kallas skalbaggar och stora som tändsticksaskar. Med antenner som förmodligen har högre strålning än alla mobiltelefoner i världen har. Därför törs jag inte gå i närheten av dessa. Som tur är så är dessa ganska stillsamma. Så bara man ser dom så kan man gå en omväg. Eller strunta i att vara just där dom befinner sig.

Och så har vi ju getingarna. Dom ser ut som getingarna i stan. Men dom här gillar människor extremt mycket. Så mycket att dom gärna sätter sig och vilar på en arm. Eller ett ben. Helst när man sitter och solar och är totalt omedveten om att dom har parkerat på någon kroppsdel. Och alla vet väl att getingar är livsfarliga? Dom bara väntar på rätt tillfälle att trycka i sin dödsspruta i skinnet. Därför får jag dödsångest så fort jag ser en svartgul mördare. Och jag skulle förmodligen vinna ett hundrameterslopp mot vilken sprinterlöpare som helst just när de surrar omkring mig.

Och värst av alla: The Spiders! Förklaring om dessa onda varelser är överflödig. Dom lurar överallt. Nu ikväll satt jag i godan ro och kliade mig lite lätt i armvecket och inser att jag precis har rullat ihop en spindeljävel som har gått på min arm! Men fatta! Den har haft sina åtta ben på min kropp och tagit en promenad. PÅ MITT SKINN!!! Jag nästan kräktes av skräck. Och tidigare under dagen plockade bästisen ut en spindel (hon vet att jag don't like dessa djävulens påfund) som var stor som hela min hand! Ni vet handen som springer omkring i Familjen Addams. Fast i spindelform.

Fy fan!

Nä.

Jag trivs bäst i stan. Där jag kan sitta på en gräsmatta och på sin höjd få uppleva att en myra går på mig. Där är man i alla fall säker!