Tonåringen vägrar att be om ursäkt. Det går inte att ens prata med henne eftersom hon sitter ihop med pojkvännen. Jag känner mig som en jävla fånge i mitt egna hem just nu. Och jag vet inte vad jag ska göra?!? Det här kommer att bli en anushelg...
Det värsta är att jag inte vet vad jag ska säga. Så fort jag öppnar munnen för att säga vad jag tycker så säger hon "Jag orkar inte". Och jag vet inte vad jag ska kontra med. Hon har aldrig varit så här förut.
Du knackar helt enkelt på dörren och talar om att du vill prata med henne. NU. Be henne komma ut i köket. Och inget jävla mesande utan du måste ta på dig en förbannad röst.
När hon kommer ut i köket så säger du helt enkelt: "det här är inte okey. Ditt beteende är inte okey och jag är jävligt besviken på dig att du inte ens kan be mig om ursäkt för vad som hände. Det här är inget hotell. Om du tycker att det är jobbigt att visa hänsyn så kommer inte du och jag att kunna bo ihop."
Seriöst. Lyssna på erfaren tant nu. Och en sak ska du ha jävligt klart för dig; hon är i mer behov av dig än hon ever kommer att erkänna så det är HON som är i underläge. Om vi nu pratar lägen. Du MÅSTE ta i med hårdhandskarna, annars är det här bara början. Och du, glöm inte att hon vet EXAKT vad som tar på dig bäst. Hon vet att du mår skitdåligt av att vara osams, och det gör hon också. Skillnaden är att hon kan fördriva sina tankar och sin tid med sin pojkvän, och det kan ju inte du.
Se så, gå och knacka på dörren nu. När jag är tillbaka i eftermiddag så vill jag se ett nytt inlägg med redovisning!
Men hon drog ju inte! Vi hade faktiskt ett givande samtal där vi båda fick säga hur vi känner och ser på saker och ting. Jag är ju inte heller perfekt.
Vi förstår varandra bättre nu båda två. Så allting löste sig efter snacket som du sa att jag skulle ta.
Tack Mona, det var nog den bästa medicinen. Och tidpunkten blev också väl vald. Men jag undrar fortfarande hur du alltid kan vara så klok i såna här sammanhang? Våra barn är lika gamla...
Vi kan ta det när vi ses. Jag kan i alla fall tala om att hennes pappas fru, som hon älskade över allt annat, födde tvillingpojkar och 6 mån senare fick hon cancer. Efter drygt 1 år så dog hon. Och det var starten till några års skäranden och ett jävla helvete på jorden för mig som mamma. Hon var då 12-13 år.
10 kommentarer:
Imorgon kanske du måste ta tjuren, eller åtminstone tonårsdottern, vid hornen och prata ut. Oavsett pojkvän eller inte. Kanske ta en promenad.
Det värsta är att jag inte vet vad jag ska säga. Så fort jag öppnar munnen för att säga vad jag tycker så säger hon "Jag orkar inte". Och jag vet inte vad jag ska kontra med. Hon har aldrig varit så här förut.
Okey. Nu lyssnar du på mig och gör som jag säger:
Du knackar helt enkelt på dörren och talar om att du vill prata med henne. NU. Be henne komma ut i köket. Och inget jävla mesande utan du måste ta på dig en förbannad röst.
När hon kommer ut i köket så säger du helt enkelt: "det här är inte okey. Ditt beteende är inte okey och jag är jävligt besviken på dig att du inte ens kan be mig om ursäkt för vad som hände. Det här är inget hotell. Om du tycker att det är jobbigt att visa hänsyn så kommer inte du och jag att kunna bo ihop."
Seriöst. Lyssna på erfaren tant nu. Och en sak ska du ha jävligt klart för dig; hon är i mer behov av dig än hon ever kommer att erkänna så det är HON som är i underläge. Om vi nu pratar lägen. Du MÅSTE ta i med hårdhandskarna, annars är det här bara början. Och du, glöm inte att hon vet EXAKT vad som tar på dig bäst. Hon vet att du mår skitdåligt av att vara osams, och det gör hon också. Skillnaden är att hon kan fördriva sina tankar och sin tid med sin pojkvän, och det kan ju inte du.
Se så, gå och knacka på dörren nu. När jag är tillbaka i eftermiddag så vill jag se ett nytt inlägg med redovisning!
Mona: Du är så klok. Hur kan du alltid ha råd när det gäller sånt här? Din tonåring är ju lika gammal menar jag...
Jag ska ta ett snack med henne, men frågan är vad jag gör om hon bara drar...
Du gör inte ett skit om hon drar. För hon kommer tillbaka. När hon har surat färdigt.
...OM hon nu drar.
Och du. Åren har visat mig att just ordet "besviken" är något som tar ganska bra på de små raringarna.
Men hon drog ju inte! Vi hade faktiskt ett givande samtal där vi båda fick säga hur vi känner och ser på saker och ting. Jag är ju inte heller perfekt.
Vi förstår varandra bättre nu båda två. Så allting löste sig efter snacket som du sa att jag skulle ta.
Tack Mona, det var nog den bästa medicinen. Och tidpunkten blev också väl vald. Men jag undrar fortfarande hur du alltid kan vara så klok i såna här sammanhang? Våra barn är lika gamla...
Svaret är enkelt; min fick en betydligt tuffare start på tonåren än en vanlig tonåring..
Nu blev jag lite nyfiken...
Vi kan ta det när vi ses. Jag kan i alla fall tala om att hennes pappas fru, som hon älskade över allt annat, födde tvillingpojkar och 6 mån senare fick hon cancer. Efter drygt 1 år så dog hon. Och det var starten till några års skäranden och ett jävla helvete på jorden för mig som mamma. Hon var då 12-13 år.
...men, en annan gång.
Ska stå och hålla utkik efter dig och tvångsfika med dig! :-)
Skicka en kommentar