Tonåringen läser min blogg ibland. Hon har fått för sig att jag bara skriver massa skit om henne. Och på sitt sätt så har hon kanske rätt. För det är när jag är irriterad/arg/ledsen/upprörd som jag behöver skriva av mig som mest. För att inte bli en surkärring.
Nu gissar jag på att ni som läser här förstår att jag älskar min dotter. Och det är väl just därför man blir irriterad. Man vill väl att allt ska vara felfritt. Men det är det ju aldrig. Hos nån.
Så.
Jag vill berätta att jag har en väldigt mjuk och fin dotter. Hon är jävligt gullig mot sin mamma. För det mesta. Hon hjälper oftast till när jag ber om det. Och hon har nästan aldrig stökigt omkring sig. Hon har ett glatt sinne och härlig humor. Om hon vaknar före mig på helgerna (och inte Pojkvännen är här) så kryper hon ner i min säng och väcker mig så att jag vaknar på rätt sida. Hon är fantastisk.
Hon är en fantastisk människokännare, god lyssnerska och väldigt lojal. Hon tycker om att vara hemma och tar därför med sina kompisar hit istället för att vara hos dom... Hon är ganska ansvarsfull när man ger henne ansvar. Men det jag är gladast för är att hon är just min dotter! Hon är helt enkelt bäst!
Även fast jag blir arg på henne och irriterar mig.
3 kommentarer:
Jo då, HON verkar vara helt underbar. Jag kan nog säga att jag hör 97 % gott nästan dagligen om Tonåringen. Resterande 3 % är inte så djälva "allvarliga fel och brister" som du "spyr ur dig", det är "normalt", du vet vad jag menar. Och dessutom VET du att jag tycker du är en helt fantastisk mamma till din "Tonåring".
Tror inte jag hört någon annan väninna/kompis prata så gott om sin Tonåring som du gör, dessutom upplever jag att ni har en helt underbar relation till varandra.
Fast vet du, jag betvivlar inte en sekund på att hon är precis vad du säger. Och du, kära dotter: vårt jobb som mamma är att tjata hål i huvudet på er små raringar. Gör vi inte det, så kommer ni bli bortskämda små jävla snorungar. Och då kommer ni aldrig att lyckas här i livet.
Sen att ni är små egoistiska skitar, well, det ingår i er utveckling, men never the less så är det inte okey att inte visa hänsyn.
Så. End of lesson.
Smajlan: Tack!
Mona: Nu var det ju så att hon tyckte att hon visade hänsyn, ibland tänker inte sötingarna så långt bara.
Jag har bestämt att försöka att säga till innan jag blir irriterad på riktigt hädanefter. Så jag kan höra den andra sidan av myntet.
Skicka en kommentar