Jag är ganska nöjd med livet just nu. Har varit det ett tag. Men ibland stannar jag upp lite extra och uppskattar det jag har. Jag har ett jobb som jag tycker om. Jag har en dotter som jag har en bra relation med. Jag har vänner. Både nya och gamla. Jag är frisk. Bäst av allt är att jag är singel och bestämmer över mitt eget liv.
Alltså borde jag ju inte sakna något. Men det gör jag. Ibland.
Jag saknar någon att dela mitt liv med. Hur konstigt det än låter. Jag älskar att vara singel men saknar någon att dela livet med. Hur knäppt är inte det?
Jag skulle vilja komma hem från jobbet och berätta vad som har hänt under dagen för någon som lyssnar. Någon som finns där när jag har mina sämre dagar. Som stöttar. Och som säger att jag är fin när jag känner mig som en rugguggla. Jag saknar någon som värmer upp sängen innan jag går och lägger mig. Någon som snusar mig i nacken innan jag somnar. Någon som tycker om när jag kramas. Och som ibland lagar mat till mig när jag inte orkar. Jag saknar någon som får mig att skratta. Trots att jag är nyvaken och trött.
Saker som är självklarheter för dig som har en partner är just det jag saknar ibland. Glöm inte att vara tacksam för det. Det är en gåva.
6 kommentarer:
Och vi som lever i förhållanden, saknar ibland möjligheten att spontant bara göra det man själv vill, tystnaden och egentiden :O)
Man saknar alltid nåt :O)
Kramen!
Kram!
Jag är väldigt, väldigt glad över Hjärtat =)
Du kan få låna min man på halvtid. Eller så kan vi köra varannan månad. Jag är öppen för alla förslag.
Mona, du är så generös! :-)
Låter ju fint, det Mona erbjuder, delad vårdnad om man. Ingen risk att tröttna då!
Skicka en kommentar