Så vem är jag egentligen? (Långt inlägg)

En del som läser den här bloggen känner mig privat. Andra har hängt här ett tag och även träffat mig i verkligheten. Sen finns det dom som bara känner mig via den här bloggen och inte alls har någon aning om mig egentligen. Därför tänkte presentera mig.

Jag är nyss fyllda 42 år. Fast jag känner mig inte så gammal. Jag är nog inte så gammal ens. I psyket alltså. Mitt beteende (som jag ibland inte vill tar ansvar för) pendlar mellan att vara en väldigt klok och mogen individ till nyss fyllda 15. Kanske inte 15, men jävligt ung i alla fall.

Kanske beror mitt ålderspendlande på att jag som tolvåring blev mamma åt min mamma som vid den perioden i mitt liv blev alkoholist. Man kan säga att mina tonår inte bestod av att vara en snäll och skötsam skolflicka. Jag började gå på krogen när jag var 14 och hade jävligt bråttom att bli vuxen. På de flesta plan.

Jag träffade Exet när jag var 18 och efter ett litet uppehåll så blev vi tillsammans på riktigt och skaffade barn. Jag var alltså småbarnsmamma när alla andra hängde på krogen och var galna.

Exet och jag hade ett passionerat förhållande. Höga toppar och djupa dalar. Som med tiden fick fler dalar än toppar. Så efter 18 år drog jag ifrån honom. När jag kom in i min fyrtioårskris. Kände att jag inte längre var den personen jag ville vara. Undrade vad jag ville med resten av mitt liv. Därför började jag blogga. För att skriva av mig all frustration. Och mina funderingar. Men de flesta inläggen från den tiden är borta. Raderade.

Och lika bra är väl det.

Så jag blev singel. I storstan. Eftersom jag flyttade in till stan och började leva mitt liv som jag ville göra. Men eftersom jag levt i ett förhållande och haft ett familjeliv under hela mitt vuxna liv så blev (är) jag lite omogen i mitt beteende.

Många människor tycker att det är underligt att jag är singel. Jag vet inte varför dom tycker det är så konstigt, men jag kan gissa på att det beror på att jag är ganska social, rolig, bjuder på mig själv och inte ser alltför sliten ut. Men jag är inte ute efter att träffa någon. Visst, skulle Mannen dyka upp så skulle jag kanske inte kämpa emot med näbbar och klor. Men jag kollar inte efter en partner. Det står inte "desperat" i pannan om man säger så. Och jag är rädd för att gå in i en relation. Detta beror väl troligtvis på gamla meriter. Men jag tycker också att män är ett komplicerat släkte. Själv har jag väldigt soft inställning. Orkar inte vara sur, tror inte på spel mellan man och kvinna utan vill ha rak kommunikation. Därför orkar jag inte varken spela eller lalla omkring.

Så.

Har man inte något förhållande så blir det en del festande. Det är inte så jävla kul att sitta ensam hemma med en dator (och möjligtvis en teve) dag ut och dag in. Och det finns inte så mycket annat att göra om man är social. Men nackdelen är då att man uppfattas som ganska ytlig. Vilket jag inte är.

Och förutom att umgås med nya bekantskaper, nära och kära så tycker jag om att laga mat, lata mig och ligga sked. Intressen är hälsa (hur nu det går ihop med fest och tjohej), film, musik och nåt som inte undgått någon; Djurgården.

Har jag missat nåt?