Fram tills för några år sedan var jag livrädd för att bli övergiven. Jag vet egentligen inte varför. Har inget minne av att jag blivit övergiven som barn eller liknande. Men min största rädsla var att någon nära skulle rata mig och lämna mig. Jag fick nästan panik av att tänka på det.
Sen hände det. Exet lämnade mig för någon annan. Och jag sjönk så djupt. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det tog ett bra tag innan jag kravlade mig upp ur hålet och kunde laga skärvorna som fanns kvar av mig. Men det gick.
Och nu när jag sitter här och funderar på vad jag är rädd för så inser jag att jag inte längre är rädd för att bli övergiven. Visst. Det är absolut ingen rolig erfarenhet. Men jag känner mig inte skräckslagen för att det ska hända igen.
Så. Vad är jag rädd för? Bland dom små sakerna kommer spindlar och kryp. Och den största rädslan är ju självklart att det ska hända Tonåringen nåt. Eller att bli dödssjuk. Men däremellan? Jag kan inte komma på en enda sak. Det kan ju inte vara möjligt?
Är du rädd för någonting?
5 kommentarer:
Jag, är rädd för GRODOR!
Huga!
Efter att ha bli lämnad av min kärlek och barnens pappa, så finns det inget att bli rädd för längre...
Jo förstås, precis som du säger (men det känns så självklart att säga) att ngt ska hända med barnen.
Men förutom det? Rädd för att inte leva upp till förväntningar på jobbet. Lite rädd för att flyga (vilket har kommit e barn nr 1 - inte helt ovanligt har jag hört). Och så spindlar. Uäck!
Men annars är jag ganska sansad ;)
Nä. Jag är inte rädd.
Eller jo..när Hjärtat kör bil..och när barnen åker buss hit...och att det ska brinna...och att jag eller mina kära ska bli sjuka..och döden? Huvva..Jag är rädd för mörker och en kollega. Nä, kollegan är jag inte rädd för, men hon borde vara rädd för mig =)
Det värsta vore om det hände våra två Tonåringar något. Speciellt nu... Maken med, förstås.
Kram
Pillargontanten: :-) Läskiga saker det där!
Stenkast: Visst blir man ändå stark på något underligt sätt när det händer? Eller. Efter. När man har kravlat upp.
Sus: Nä. Inte rädd alls! :-)
Malde: Jag beundrar din styrka! En stor kram!
Skicka en kommentar