Fest i dagarna tre

Idag efter jobbet åker jag på kryssning. En vanlig Ålandskryssning alltså. Imorgon vill min dotter gå ut och käka med mig. Och på lördag ska min bästa kompis bjuda ut mig på nåt hemligt. Hon har bokat mig från klockan 18. Och vill sedan sova över. Vilket betyder att det blir ganska sent.

Söndag blir förmodligen ingen rolig dag... Jag lär ju i alla fall inte städa som jag brukar göra på söndagar.

Ingen skröna

Sen jag var liten har jag hört skrönan om råttan som kröp upp genom rören och därefter toaletten. Vilket är en upplevelse som jag har varit nojig för sedan första gången jag hörde om det. Med åren har oron gett med sig och jag har trott att detta inte är möjligt.

Om råttan som kröp upp ur toaletten.

Jag kommer aldrig mer att gå på toaletten mitt i natten utan att tända lampan!

Jag kan om jag vill

Jag skaffade ju appen Stenkoll förra månaden. Där man kan koppla sina banktransaktioner och sedan kategorisera dom. Och jag förfasades över att nöjeskontot låg mellan 1-3 plats. Jag skaffade även en budgeteringsapp och la en budget för kommande månad.

Så duktig jag har varit!

Om att klaga

Jag bor till höger om porten i mitt hus. På bottenvåningen. Det finns en ventil som sitter en bit ovanför koddosan. Som går rätt in i mitt sovrum. Och koddosan låter varje gång man trycker in en siffra. Och avslutas med en truddelutt när man tryckt in rätt kod. Vilket gör att jag hör när alla slår in koden när jag ligger i sängen. En gång hade tidningsbudet inte fått den nya koden och stod vid halvfyratiden och försökte knappa in rätt kod i 20 minuter. Man kan säga att jag hade lust att gå ut i bara mässingen och skrika koden i örat på tidningsbudet den gången.

Jag har vid något tillfälle mejlat vår tidigare fastighetsförvaltare och bett dom stänga av ljudet. Men inget har hänt. Och jag tänkte att det kanske inte går. Fast på senare tid har jag varit hos människor som har exakt samma modell på koddosa. Och där har det varit knäpptyst.

Igår när jag kom hem hade koddosan fått spel och lät oavbrutet. Vilket den gjorde hela natten. Så man kan säga att jag kanske inte sov så mycket djupsömn inatt. Så imorse felanmälde jag skiten. Och la till att jag störde mig på ljudet som avges när man trycker in siffrorna. Och la även till att portdörren slår igen för hårt. Som avslutning var jag tvungen att tillägga: "Nu låter jag som en surkärring som störs av alla ljud, men så är inte fallet. Det är bara jobbigt att bli väckt flera gånger per natt när man ska upp och jobba dagen efter."

Nyss när jag kom hem visade det sig att dosan är tyst som en mus. Även när man trycker in koden. Och porten som jag tidigare hörde mitt på dagen fast jag var på andra sidan lägenheten har jag inte heller hört.

Jag kanske borde bli en surkärring som klagar på allt jag irriterar mig på.

Nån vill säga mig nåt

Jag fyller år nästa vecka. Ändå fick jag en födelsedagspresent i förskott av en nära kollega. Hon orkar inte se mig gäspa hela dagarna längre.

 

Hoppfull

Nu har jag varit där. Hos psykologen alltså.Vilket kändes bra. Kemin var bra. Det var det jag var mest nervös för. Att det skulle vara nån flummig tant som bara sitter och lyssnar. Och så var det inte. Hela samtalet kändes bra och jag kände mig hoppfull när jag gick därifrån.

Nu är det jobbet som betalar det här. Och oron för att få ett nej till fortsatta träffar med psykologen var överhängande när jag klev in på jobbet. Så jag ryckte tag i personalchefen direkt. Och fick ett ja till fortsatta träffar. Så nu har jag bokat en tid hos henne nästa måndag.

Jag känner mig hoppfull och tror att jag kan skymta ett ljus i tunneln jag befinner mig i.

Lovely!

Jag tar tag i problemet

Jag har, som tidigare sagts, varit nere ett tag nu. Och som jag också berättat så är jag inte typen som tycker synd om mig själv eller är deppig mer än max ett par dagar. Därför började jag tröttna på mig själv.

Ordentligt!

I fredags fick jag nog och frågade personalchefen om jag kanske kan få prata med nån på företagshälsovården till att börja med. Personalchefen sa ja. Så jag ringde och bokade tid.

Idag ska jag dit. Och träffa en psykolog eller vad det heter. Vilket känns pirrigt. Och nervöst. Vad ska jag säga liksom?

- Hej, jag mår dåligt!

Ja herregud!

Ett husmorstips

På söndag har jag bott här i fem år. Det känns som ett par år sen jag flyttade hit. Men det är uppenbarligen ett halvt decennium. Och jag har inte längtat tillbaka en enda sekund på dessa år. Men det var inte det jag skulle prata om.

Jag har en del rostfritt i köket. Och jag har putsat med alla möjliga rengöringsmedel för att få det fint. Det bästa har varit glasputs. Men det blir lätt flammigt. Och alltså svårt att få perfekt. Så ikväll tänkte jag (fem år senare) att "nåt bättre måste väl finnas? Jag googlar lite". Och visst fanns det tips.

Möbelpolish. M52. Som jag hade hemma.

Perfekt resultat!

Sen kan man ju diskutera hur det kan ta fem år för en normal funtad människa att söka på nätet efter tips.

Bästa ugnen!

Jag ska ha middag här imorgon. Och eftersom jag aldrig har ätit Pulled Pork som ska vara så gott så har jag bestämt mig för bjuda på det. Problemet har varit att maten ska stå i ugnen i massvis av timmar. Så jag visste inte om jag skulle laga maten ikväll. Eller typ ta ledigt från jobbet hela eftermiddan.

Nu har det visat sig att jag har världens smartaste ugn. Jag kan nämligen ställa in hur länge maten ska vara i ugnen. Och när den ska vara klar.

Det är ju fan magiskt!

Månadens skönhetstips

Detta överlack är det bästa jag testat. Jag målade först ett lager nagellack.  Direkt efter jag målat strök jag på överlacket och väntade cirka 3 minuter. Allt torrt.

 

Seche Vite, 129 kronor på Åhléns. Värt varenda krona!

 

Kvällsfunderingar

Jag har varit nere ett tag nu. Alldeles för länge för att vara jag. Är mer typen som försöker göra något åt saker och ting gör mig deppad. Därför blir jag ännu mer down när jag inte märker någon skillnad. Visst kan även jag sätta på mig en offerkofta ibland. Men oftast är det nån kväll då och då. Som inte ens är en gång i månaden.

Det är inte så att jag sitter och gråter i parti och minut. Och visst skrattar jag. Äkta dessutom. Men mitt positiva tänk är inte lika positivt längre. Så pass att min dotter har kommenterat det ett flertal gånger. Inte gnälligt. Utan mer "du är inte som du brukar vara" och kanske lite "har du blivit en bitterfitta" fast med glimten i ögat. Och jag har inget riktigt svar.

Jag har haft en riktig kris en gång i mitt liv. Det var nästan exakt 10 år sedan. Och höll väl i sig i ett år ungefär. Men det var en kris, inte nedstämdhet som jag känner nu. Dessutom startade krisen med att jag började få panikångestattacker. Och i denna period är jag inte ens i närheten av såna mönster.

Idag tog en nära kollega in mig i ett rum. Och efter vi pratat lite om ditt och datt så började hon gråta och sa att hon är orolig för mig eftersom jag inte är som jag brukar. Och att hon vill ha mitt gamla jag tillbaka. Jag blev helt paff. För det känns inte som att jag är så annorlunda.

Detta fick mig att börja fundera. Men jag hittar inga egentliga orsaker. Sen kom jag in på ett spår som har med ålder att göra. För min mamma har berättat att min mormor blev helt annorlunda när hon kom in i "den" åldern. Hon hade humörsvängningar som hette duga. Och kände man min mormor efter den perioden så hade hon världens jämnaste humör.

Jag fyller fyrtiofem om en knapp månad. Jag har inga vallningar. Och inga andra tecken som kan hinta om att jag kommit dit. Men kan det vara någon form av förklimakterium? Eller slipper jag svettningarna? Eller är jag helt ute och cyklar?

Är det en helt vanlig depression?

Jävligt trist är det i alla fall. Helst när ens närmaste omgivning börjar märka nån sorts förändring.

Vad jag har gjort den senaste veckan?

Jo, jag har varit trött på jobbet och är det fortfarande men inte lika hysteriskt som förra tisdan. Jag har även umgåtts med min utflugna dotter. Både hemma, på stan för lite shopping och på restaurang. Det var trevligt. Sen har jag tittat på lite fotboll. Och just nu går DIF bra. Kanske därför jag inte klagat så mycket. Och så har jag varit magsjuk. Det var inte lika kul.

Men nu är jag fit for fight.

Hoppas jag.

Ge mig ett jobb!!!

Jag trodde att jag hade några månader på mig innan jag skulle tröttna. Men uppenbarligen tog det bara ett par veckor.

Och inga jobb finns det.

Hur fan ska jag orka med den här vintern?