torsdag 10 oktober 2013

Kvällsfunderingar

Jag har varit nere ett tag nu. Alldeles för länge för att vara jag. Är mer typen som försöker göra något åt saker och ting gör mig deppad. Därför blir jag ännu mer down när jag inte märker någon skillnad. Visst kan även jag sätta på mig en offerkofta ibland. Men oftast är det nån kväll då och då. Som inte ens är en gång i månaden.

Det är inte så att jag sitter och gråter i parti och minut. Och visst skrattar jag. Äkta dessutom. Men mitt positiva tänk är inte lika positivt längre. Så pass att min dotter har kommenterat det ett flertal gånger. Inte gnälligt. Utan mer "du är inte som du brukar vara" och kanske lite "har du blivit en bitterfitta" fast med glimten i ögat. Och jag har inget riktigt svar.

Jag har haft en riktig kris en gång i mitt liv. Det var nästan exakt 10 år sedan. Och höll väl i sig i ett år ungefär. Men det var en kris, inte nedstämdhet som jag känner nu. Dessutom startade krisen med att jag började få panikångestattacker. Och i denna period är jag inte ens i närheten av såna mönster.

Idag tog en nära kollega in mig i ett rum. Och efter vi pratat lite om ditt och datt så började hon gråta och sa att hon är orolig för mig eftersom jag inte är som jag brukar. Och att hon vill ha mitt gamla jag tillbaka. Jag blev helt paff. För det känns inte som att jag är så annorlunda.

Detta fick mig att börja fundera. Men jag hittar inga egentliga orsaker. Sen kom jag in på ett spår som har med ålder att göra. För min mamma har berättat att min mormor blev helt annorlunda när hon kom in i "den" åldern. Hon hade humörsvängningar som hette duga. Och kände man min mormor efter den perioden så hade hon världens jämnaste humör.

Jag fyller fyrtiofem om en knapp månad. Jag har inga vallningar. Och inga andra tecken som kan hinta om att jag kommit dit. Men kan det vara någon form av förklimakterium? Eller slipper jag svettningarna? Eller är jag helt ute och cyklar?

Är det en helt vanlig depression?

Jävligt trist är det i alla fall. Helst när ens närmaste omgivning börjar märka nån sorts förändring.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du är bara barnet ännu sa min läkare till mig när jag var 45 och trodde jag var i klimakteriet. Så jag säger samma sak till dig! Du är bara barnet ännu!! 😊
Det dröjde nästan 10 år tills det var dags för mina svettningar och vallningar. Jag lovar DET var något helt annat än det mysko som hände vid 45.
Massor av kramar! /mammy

Singel i storstan sa...

Vad var det som hände vid 45 då? Var du också deppad?

Singel i storstan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Randiga Tankar sa...

En ''vanlig depression' kan ju finnas i många olika grader. Om det inte känns bättre snart tycker jag du borde kolla upp det.

MonasUniversum sa...

...och jag hamnade i klimakteriet när jag var 43. Framkallad av ett trauma.

Och det tog ett år innan jag märkte det. Att jag hamnat där alltså.

Så det där med att man inte skulle kunna hamna där i 40-års åldern, eller att man inte skulle märka det på andra sätt än de vanliga, är bullshit..

Bra att du tar tag i depressionen Singlan. Psykologer är Guds gåva till mänskligheten.