Slutsläpat

Jag lånade en dramaten av en kompis här om dan. Helt plötsligt blev det skitlätt att få hem det jag handlat. Så nu har jag en egen.
 

Hett tips till den som inte har bil.
 

Sorg

Det var allsvensk premiär idag. Cirka 5 000 Djurgårdare åkte ner till Helsingborg för att stötta sitt lag. Men någonstans där försvann glädjen. En helt vanlig supporter misshandlades till döds på vägen till arenan. En kille i min ålder. En fyrabarnsfarsa som ville kolla sitt favoritlags bortapremiär.

I olika forum skrivs det om att han var huligan och han får skylla sig själv. Att han borde hållt sig hemma för att ta hand om sina barn. Fast han var inte huligan. Och sen när får man som förälder inte åka iväg med några kompisar för att gå på fotboll? Eller göra något kul utan barnen över huvud taget. Jävlar vilken dålig morsa jag måste ha varit genom åren.

Beatrice Ask pratar om att det är supporterkulturens fel. Och jag blir mer och mer förvånad över hur okunniga och katigoriserande väldigt många människor är.

AIK- och Djurgårdssupportrar tycker inte om varandra. Man skulle kunna säga att jag "hatar" AIK. Fast jag har både vänner och släktingar som hejar på det laget. Så det är ju bara själva klubben som jag inte gillar. Men i såna här stunder står vi enade. Mot vad Beatrice Ask säger. Mot vad alla som inte har någon koll tror. Detta är vad som händer just nu.

 

 

Observera att det finns andra lags halsdukar för att visa sitt stöd. Supporterkulturens är inte fylld av våld. Supporterkulturen är fylld av kärlek.

Ett konstaterande

Det är jättemysigt med fågelkvitter när man är vaken. Men inte att bli väckt av det cirka en timme innan klockan ringer.

Snacka om respektlösa grannar.

Och så var det jobbet

Jag vantrivdes på jobbet så förbannat i höstas. Såpass att jag började kolla efter nytt. Och hittade tre intressanta. Som jag sökte. Kom på intervju på två av dom jobben. Och på en andra intervju på det ena. Men sen gick det inte längre. Och ärligt sagt vet jag inte om jag ville ha jobbet. Sånt märks förmodligen.

Orsaken till att jag började vantrivas på jobbet var att jag såg en repris. 2012: chef slutar, jag är chefslös i några månader, har lönesamtal med någon som inte har sett mig arbeta, får usel löneökning. 2013: chef får stroke, är chefslös nån månad, har lönesamtal med någon som inte har sett mig arbeta, får usel löneökning. Framför mig såg jag 2014: vikarierande chef, riktiga chefen kommer tillbaka efter lång sjukskrivning, lönesamtal med någon som inte sett mig arbeta, får usel löneökning. Och risken för det finns fortfarande. Om min nuvarande chef skulle sluta.

Hur som helst är min nuvarande chef jävligt bra. Hon lyssnar på vad jag säger, är rak och effektiv. Precis en sån chef som jag vill ha. Exempelvis gnällde jag på att min kapacitet har underskattats den senaste tiden. Vips fick jag mer utvecklande arbetsuppgifter. Jag har också oroat mig för att mina nya arbetsuppgifter tar mer än 100% i arbetstid vilket hon också lyssnar på och försöker åtgärda. Så tänk vad det kan svänga!

Jag skrattar ibland

Dottern har bott hemifrån i drygt 1,5 år nu. Och hon kan laga mat. Men idag blev hon sugen på korv med bröd och jag tipsade henne om att det blir mycket godare om man lägger korven med lagerblad, salt och pepparkorn och låter korven koka upp på låg värme. Typ 20 minuter.

En stund senare får jag ett meddelande: Ehum. Koka under lock i låg värme i 20 minuter verkar vara för tufft för dessa killar. Och en bild:

Jag fan DÖR av skratt!

Lugn och ro

Den här veckan har jag lånat en kompis lägenhet. I Viksjö. Vilket är en bit bort. Men ändå går det lika snabbt att ta sig till och från jobbet eftersom det går direktbussar. Utanför jobbet. Däremot tar det längre tid när det inte är rusningstrafik. Men det kan jag leva med en vecka.

Min hjärna behöver vila lite.

Inte så kul

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Lite upp och lite mer ner. Det största problemet är att jag blivit ofrivillig sambo. Eftersom den personen jag hyr lägenheten av fått cancer. Och inte vilken cancer som helst. Han har fått ett år kvar att leva. Ungefär. Detta gör att jag bor med en människa som är mycket sjuk. Och som också beter sig därefter. Aggressiva utspel från hans sida är vardagsmat. Han flyttar mina tillhörigheter till platser han tycker är bättre. Och detta innebär att min pedanta sida har fått ge vika och jag bor i ett kaos.

Jag har letat lägenhet som en galning. Jag står i bostadskön sen några år tillbaka, men där är jag alltid på mellan 100-300 plats i kön. Jag har lagt ut ett desperat rop på Facebook och visst har jag fått svar, men antingen är det överpriser som heter duga (10-15 000 kronor i månaden för en etta) eller så kan jag inte hyra förrän till sommaren. Och tittar man på Blocket och divers andra andrahandsuthyrningssiter så är det så sjuka priser att man baxnar. Man får räkna med att kunna hosta upp 15-30 000 kronor för en lägenhet. De enda som har någorlunda priser är de som vill ha en inneboende. Men där är min gräns. Jag vill bo i en egen lägenhet.

Helst av allt skulle jag vilja köpa en lägenhet. Men där saknas kontantinsatsen. Och jag vet att man kan låna till den hos vissa banker. Men banken jag har pratat med säger att de har ett amorteringskrav på fem år. Vilket gör att boendekostnaden ökar med cirka 5 000 kronor i månaden. Så istället för att ha en kostnad på cirka 6 500 kronor så ökar den till 11 500. Däremot blir det skillnad om jag skulle äga något som säkerhet, typ ett fritidshus. Då skulle jag kunna låna kontantinsatsen på fritidshuset till bolåneränta. Och därmed få en kostnad på 500 kronor extra i månaden. Lite skillnad.

Det är ju så att min mamma äger ett fritidshus. Som jag en vacker dag kommer att ärva. Själv ärvde hon inte huset. Utan min mormor och morfar skrev över huset på henne långt innan det var dags för bouppteckning. Och jag är ensamt barn. Och hon säger att hon gör allt hon kan för min skull. Men tror du att hon skriver över huset på mig? Nä. Hon pratar istället om att jag kan flytta hem till henne. Fyrtiofem år gammal. Det är hennes sätt att hjälpa.

Men jag är inte bitter...