söndag 23 mars 2014

Inte så kul

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Lite upp och lite mer ner. Det största problemet är att jag blivit ofrivillig sambo. Eftersom den personen jag hyr lägenheten av fått cancer. Och inte vilken cancer som helst. Han har fått ett år kvar att leva. Ungefär. Detta gör att jag bor med en människa som är mycket sjuk. Och som också beter sig därefter. Aggressiva utspel från hans sida är vardagsmat. Han flyttar mina tillhörigheter till platser han tycker är bättre. Och detta innebär att min pedanta sida har fått ge vika och jag bor i ett kaos.

Jag har letat lägenhet som en galning. Jag står i bostadskön sen några år tillbaka, men där är jag alltid på mellan 100-300 plats i kön. Jag har lagt ut ett desperat rop på Facebook och visst har jag fått svar, men antingen är det överpriser som heter duga (10-15 000 kronor i månaden för en etta) eller så kan jag inte hyra förrän till sommaren. Och tittar man på Blocket och divers andra andrahandsuthyrningssiter så är det så sjuka priser att man baxnar. Man får räkna med att kunna hosta upp 15-30 000 kronor för en lägenhet. De enda som har någorlunda priser är de som vill ha en inneboende. Men där är min gräns. Jag vill bo i en egen lägenhet.

Helst av allt skulle jag vilja köpa en lägenhet. Men där saknas kontantinsatsen. Och jag vet att man kan låna till den hos vissa banker. Men banken jag har pratat med säger att de har ett amorteringskrav på fem år. Vilket gör att boendekostnaden ökar med cirka 5 000 kronor i månaden. Så istället för att ha en kostnad på cirka 6 500 kronor så ökar den till 11 500. Däremot blir det skillnad om jag skulle äga något som säkerhet, typ ett fritidshus. Då skulle jag kunna låna kontantinsatsen på fritidshuset till bolåneränta. Och därmed få en kostnad på 500 kronor extra i månaden. Lite skillnad.

Det är ju så att min mamma äger ett fritidshus. Som jag en vacker dag kommer att ärva. Själv ärvde hon inte huset. Utan min mormor och morfar skrev över huset på henne långt innan det var dags för bouppteckning. Och jag är ensamt barn. Och hon säger att hon gör allt hon kan för min skull. Men tror du att hon skriver över huset på mig? Nä. Hon pratar istället om att jag kan flytta hem till henne. Fyrtiofem år gammal. Det är hennes sätt att hjälpa.

Men jag är inte bitter...

1 kommentar:

solnakullan1 sa...

Nr ett: Jag har saknat dina inlägg och ditt bloggande.
Nr två:
Men självklart vill man inte läsa dessa rader. Usch vad jag lider med dig, själv flyttade jag 4 ggr under en 8-månadersperiod för några år sedan, det var ingen hit.
Önskar jag kunnat hjälpa dig.
Men tyvärr kan jag bara ge dig en kram och hoppas det löser sig.
(Fan vad det suger att inte ha miljoner el. 15 år i bostadskön i Stockholm!)

/O.
(fd. Randiga Tankar, numera Solnakullan)