Tandproblem

Jag har haft ganska tur med mina tänder i livet. Jag har knappt haft några hål, sista gången  var i tolvårsåldern. Då fick jag göra en rotfyllning som jag senare (typ 20 år senare) fick göra om. Som nästan 10 år efter det var tvungen att opereras ut. Och det var för 3 år sen (tror jag att det var). Efter den operationen mådde jag skitdåligt och jag svor på att aldrig mer ta bort fler tänder.

Förra året tyckte min tandläkare att det var dags att ta bort en visdomstand som aldrig kom upp. Och eftersom det är en specialist som gör detta så fick jag en tid nästan ett halvår framåt. Så jag tog den. För jag tänkte ändå avboka den. Men det glömde jag bort. Och försökte avboka tiden dagen innan. Men min tandläkare förstod vad som var i görningen och gav mig lugnande istället för att jag skulle strunta i att ta bort tanden. Efterspelet efter denna borttagning var lika jävlig som gången innan. Och därför så kommer aldrig nån få skära i min mun något mer. Har jag bestämt.

Här om dagen fick jag världens tandvärk. En sån där som gör ont i halva käkbenet och upp i örat. Så jag ringde till min tandläkare och fick tid morgonen efter. Det visade sig att han som tog bort visdomstanden inte har tagit bort roten. För den ligger för nära en nerv som kan ge nån typ av förlamning i ansiktet. Jag förstod att min tandläkare blev förbryllad. Så innan hon skrev ut något recept på antibiotika ville hon rådfråga en annan tandläkare (hennes man) som skulle komma vid 11-tiden. Därför skulle hon ringa efter 11. Jag gick till jobbet med tandvärken, och när jag har kraftig värk länge så orkar jag tillslut inte. Det tar på psyket liksom.

Dagen gick och tandläkaren ringde inte. Jag satte 15 som tidsgräns tills jag skulle ringa tillbaka. Men strax innan ringde hon. Och förklarade att hon har letat efter en kirurg som vill göra ingreppet. ?!??! Jag skulle ju bara få antibiotika och värktabletter var min kommentar. Men hennes svar var att jag måste ta bort roten. Och eftersom den ligger nära en nerv så måste en specialist ta bort den, men ingen vill göra jobbet för att nerven ligger för nära.

Där någonstans fick jag panik. Och började störtböla. För jag såg mig själv med ansiktsförlamning och massor av värk. Jag är inte en människa som gråter offentligt. Förutom när jag blir rörd. Men gråta som ett barn gör jag bara inte. Detta var i torsdags.

Min tandläkare skrev ut antibiotika och värktabletter och på kvällen (vid 21-tiden) ringde hon och sa att hon och hennes man hade tittat på mina gamla röntgenbilder och jämfört. Man kunde se på dessa bilder att roten har flyttat sig och låg inte lika nära nerven som tidigare. Därför tyckte hon att en operation innan jul förmodligen inte behövde göras. INNAN JUL??? Nä, det hoppas jag verkligen inte.

Nyss (på en lördag) ringde hennes man och frågade hur jag mådde. Han förklarade att min kropp håller på att stöta bort roten och det är därför som jag måste operera bort den. När kroppen stöter bort något kan det innebära att antibiotikan som jag tar ibland inte hjälper. Han fortsatte med att man i så fall kan skriva ut starkare antibiotika så att en kirurg slipper operera akut under julhelgerna. Han sa också att jag kan ringa honom när som helst om jag får feber eller ont. Vilken tid på dygnet som helst. Men om det blir för jävligt ska jag uppsöka en tandakut.

Utsikten för den här julen ser väl sådär ut.

Men jag måste säga att min tandläkare och hennes man verkligen lägger ner tid och visar att dom bryr sig. Jag har svårt att tro att en tandläkare på folktandvården skulle lägga ner så mycket fritid på mig.