Jag vet inte om jag skrivit om det här tidigare, men ni som hängt med ett tag har förstått att jag inte har så bra kontakt med någon av mina föräldrar. Dom är skilda sen jag var sex år, men båda har betett sig ganska illa mot mig. Men jag har lärt mig att leva med det.
Min mamma är i grund och botten en ganska bra förälder. Hennes problem är alkoholen. Som hon började missbruka när jag var 12. Och tyvärr har det gjort henne till en sämre mamma och ännu sämre mormor.
Jag ska inte prata om min uppväxt nu. Utan det som förbryllar mig är att hon det senaste året har hört av sig regelbundet. Utan att bråka. Och utan att komma med anklagelser. Hon har varit tillmötesgående och "mammig". Vilket gör att jag blir osäker. Varför har hon börjat bli som en normal mamma för? Nu när jag äntligen lärt mig att leva utan föräldrar. Har hon varit nära döden och kommit till insikt? Eller har hon fått en diagnos på en dödlig sjukdom?
Alldeles nyss fick jag ett sms: "Hej! Åker till Fjäl (landet) imorgon och stannar en dryg vecka. Hoppas att allt är bra med er. Men inga nyheter är ju goda nyheter. Kramar från mamma." Hur normalt som helst. Om det inte vore MIN mamma.
Det värsta är att jag blir jävligt orolig.
7 kommentarer:
Med en viss ålder kan komma en viss insikt... men jag förstår dina tvivel. Hur stora "problem" har hon nu för tiden? Har hon sökt hjälp och kanske fått råd om beteende. I den mån du orkar är det nog bra att bemöta henne vuxet tillbaka men samtidigt inte hoppas...
- typ...
Självklart så är du orolig, med all rätt.
Med det enda du kan göra är att vänta ut tiden så att säga. Och jag tycker det är bra att du är reserverad. Tillit är inget man får på en kvart direkt.
Håller med ovanstående.
LÄT JU LITE KONSTIGT
Helena, hon har samma problem nu som förr. Hon anser att hon är gammal nog att få dricka hur mycket och ofta som hon vill.
Mona, det är precis det jag gör. Väntar ut tiden. Och tillit lär jag nog aldrig mer ha till henne. Det skönaste är att jag inte har några förhoppningar. Det hade jag förr om åren. Men nu har jag liksom accepterat att jag inte ska ha några "riktiga" föräldrar.
Anonym, hur menar du?
Håller med Mona och Helena!
Jag med.
Men du, Fjäl - i Jämtland?
Skicka en kommentar