Jag har varit och fikat! Det tog bara ett år och fyra månader. Men det var trevligt och för första gången kunde vi sitta och prata... Tidigare har det varit på konsert, på tunnelbanan en snabbis, på msn och korta telefonsamtal så det kändes mer avslappnat. Han har en livshistoria som är ganska tragisk på många vis och det gör ont att se någon som man tycker om prata om känsliga saker. Vet liksom inte riktigt vad jag ska säga. Vågar inte va för personlig och vill heller inte verka kall och okänslig eftersom jag inte är det.
Samtidigt som det kändes bra så är det bitterljuvt eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få honom, han har sin tjej och dom försöker att få barn. Därför så skulle det kanske vara lika bra att bryta kontakten helt för det hugger till varje gång han pratar om henne. Jag kanske inte kan bara vara vänner? Nog för att jag har lagt ner förhoppningarna men han finns ändå i mina tankar ganska ofta och jag tror detta hindrar mig från att öppna ögonen när det gäller att hitta värme någon annanstans. Istället går jag omkring i ett vakuum och får ingen närhet alls.
Så vad känner jag egentligen? Ja... Med dom förutsättningarna som finns så känner jag mig nog mer nedstämd än uppåt faktiskt. Men samtidigt så känns det bra att umgås med honom. Riktigt tvetydiga känslor och jag vet inte hur jag ska hantera dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar