Hur tänker somliga?

Jag är så förbannat jävla skitarg just nu! Sent igårkväll ringde Tonåringen som är hemma hos sin pappa (som är lika med Exet) och sa att han inte varit hemma på hela dagen. Hon hade både ringt och sms'at honom utan att få något svar. Vi avslutade samtalet med att komma överens om att hon skulle höra av sig till mig via sms så fort hon hörde någonting ifrån honom. Detta resulterade i att jag har tittat på telefonen ungefär varje kvart hela natten.

När jag vaknade imorse skrev jag ett sms till honom där jag frågade om han var oskadd. Inget svar. Vid åttatiden skrev jag ytterligare ett sms där jag "hotade" honom med att jag måste börja ringa runt om han inte hörde av sig. Inget svar.

När jag väl kom till jobbet var jag ordentligt orolig. Därför ville jag stämma av med Tonåringen att han inte hört av sig. För annars måste jag börja ringa runt. Och nej, hon hade inte fått något svar. När jag tillslut bestämmer mig för att börja ringa kommer ett sms: "Ingen fara".

Nog för att han och jag är ett avslutat kapitel. Nog för att Tonåringen snart är så vuxen att hon snart inte är tonåring längre. Men vilken förälder går upp i rök i nästan ett dygn? Ringer man inte och säger att hon får göra middag själv? Ringer man inte och säger att man sover borta?

Fy fan!

Om att lära tonåringar att sitta

Tonåringen bor hos mig och sin pappa lite som hon vill. Ibland är hon hos mig en vecka. Och ibland en månad. Exet bor i ett stort radhus. Så där får hon mycket engentid. Jag bor i en tvåa. Därför blir det mer socialt leverne när hon är hos mig. Och hårdare regler.

Jag kräver att hon ska hjälpa till hemma. Exet gör allting själv. Jag vill veta vad hon ska göra när hon ska någonstans. Exet vet ingenting. Typ. Och framförallt så kräver jag att hon ska höra av sig om hon sover borta. Även fast jag kanske inte hör meddelandet just då, så ser jag det när jag vaknar. Och för mig är det jätteviktigt. Exet verkar inte bry sig alls.

Fröken har varit på galej både fredag och lördag. Det tillhör väl åldern. Jag var likadan själv. Fast värre. Och hon har sovit borta båda nätterna. Utan att höra av sig. Så när hon kom hem igår så förklarade jag för henne att hon MÅSTE höra av sig eftersom jag blir orolig. Och det är ju inte så konstigt. Men likförbannat vaknade jag imorse och upptäcker att hon inte är hemma.

För en liten stund sedan fick jag ett sms: "Jag gjorde det igen! Förlåt! Men jag sov hos XXX." Frågan är nu om jag ska vara sur när hon kommer hem? Hon verkar ju ha fattat att hon gjort fel. Så jag tror att det är onödigt att älta problemet. Men det skulle vara intressant och se reaktionen om jag inte hörde av mig om jag sov borta någon gång. Jag tror nämligen att hon skulle bli mer upprörd och orolig om mamma inte kom hem.

Det här med att vila

Jag är inte typen som sover middag. Ni vet, man kommer hem från jobbet tidigt och tar sig en tupplur på en halvtimme eller nåt sånt. Jag är mer typen som hellre tar sovmorgon. Mest för att jag inte klarar av att vila. Eftersom jag då sover tills jag vaknar. Och det kan vara fem-sex timmar senare. Ibland ännu längre.

Exet vilade jämt efter jobbet. I alla år gjorde han det. Och ju sämre förhållande vi hade, ju mer irriterade detta mig. Så pass att det blev bråk om det titt som tätt. Dessutom såg jag nästan ner på hans vilande. Ni hör ju, vår relation var inte hälsosam i slutet.

Just nu är jag så extremt sugen på att lägga mig i sängen och bara gosa in mig i kuddarna. Men jag vågar inte riktigt. Eftersom risken är stor att jag kommer att vakna vid 22-tiden. Och det är jag inte lika sugen på. Därför undrar jag om det finns några trick som gör att man inte somnar så djupt? Väckarklocka funkar inte för mig. Jag stänger bara av och somnar om.

Hjälp mig här nu!

Jubileumsdag

Idag är det den 20 oktober. För exakt två år sen blev jag singel. Efter 18 års förhållande. Som de sista åren var kantade med jävligt mycket skit. En kontrollerande sambo som kollade min telefon dagligen i svartsjuka. Trots att det inte fanns nåt att hitta. Misshandel, otrohet och alkoholmissbruk. Jämt var det nåt. Aldrig en lugn stund.

Jag var ett vrak. Hatade att åka hem efter jobbet. Visste inte vad som väntade. Självkänslan var i botten. Och jag hade världens tjockaste mask som gjorde att omgivningen (förutom mina nära) inte förstod nånting.

Mitt i allting började jag läsa Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" där jag jobbade enligt övningarna. Och arbetade fram en plan. Den innebar bland annat att jag skulle ordna lägenhet och vänta på rätt tillfälle. Vilket jag gjorde.

Så kom dagen. Det var fotbollsderby mellan Hammarby och Djurgårn. Jag stod i Djurgårdsklacken som vanligt. Och sambon som är bajare satt på sittplats. Mitt i matchen får jag ett sms där han skriver att han ser mig och frågar vilka jag stod med. Det var droppen. För om man har varit på ett derby någon gång så vet man att man får kolla jävligt noga för att hitta nån i mängden. Alltså tittade han hellre efter mig än på matchen.

Så jag åkte till lägenheten den kvällen. Och har stannat där sen dess. Inte en enda gång har jag ångrat den dagen. Inte en enda gång har jag fällt en tår. Mitt liv är möjligtvis fattigare ekonomiskt. Men allt annat har blivit rikare i mitt liv.

Därför borde jag köpa champagne ikväll och skåla i min ensamhet. Och tacka Mia Törnblom för skjutsen i rätt riktning.

Skål!

Och tack!

Bra kvinna reder sig själv

Jag träffade Exet när jag var 21. Då hade jag bott ensam i en lägenhet i typ fyra månader. Innan dess bodde jag ihop med en kompis i två år. I pappas lägenhet. För han jobbade på cirkus. Jag och Exet var stenkära och skaffade en lägenhet ganska omgående...

Jag har alltså inte bott ensam särskilt mycket i mitt liv. Och eftersom jag bodde ihop med en händig kille så var det inte händiga saker som var min syssla i hemmet. Sånt som att rensa avlopp, borra och fixa. Jag är bättre på annat.

Nu har jag bott själv ett tag. Men jag har varit ganska förskonad från fix. Jag känner andra som kan göra sånt. Utom att rensa avloppet. Det har jag lärt mig göra utan att kräkas. Även fast det är nära varje gång. Men jag kan ju inte ringa nån kompis varje gång jag behöver hjälp. Det börjar liksom bli pinsamt nu.

Jag har haft en gnisslande badrumsdörr i ett par månader nu. Jag vet inte hur man tar bort sånt. Men ikväll så fick jag nog. Tog fram rapsoljeflaskan och dränkte en bomullstuss som jag gned på gångjärnen... Var det så enkelt? Är det verkligen så man gör?

Så jävla förbannad!

Exet och jag har haft pyttelite kontakt de senaste två veckorna. Han ringde mig från hemligt nummer. Och jag svarade. Men det gick bra.

Idag frågade han om jag kunde hjälpa honom att betala en räkning. Så jag gjorde det. Men sen ringde han och började diskutera hur vi ska göra med vårt förhållande? Eeh?!? Jag flyttade för ganska exakt ett år sen. Vad menar du?

Det ena ledde till det andra och vips så stog jag och skrek och var tvärförbannad. Han får mig verkligen arg den mannen. Ordentligt!

Så jag slängde på telefonen tillslut. Och nu har jag dålig energi runt omkring mig.

Det värsta är att han verkar ha glömt bort att vi hade det dåligt i ett par år innan jag drog. Han kommer bara ihåg våra 15-16 första år tillsammans. Hur kan man liksom inte komma ihåg? Och jag är tvärtom. Jag kommer ihåg våra sista två år...

Exet. Del 45981

Alltså jag orkar inte! Vad är problemet? Ska jag behöva byta telefonnummer?

Någon gång i juli tröttnade jag på exet. Alltså mer. Han skriver ju dagliga sms om hur mycket han saknar mig. Det har han gjort sen i oktober. Så i juli slutade jag svara på hans mess. Besvarade inte hans telefonsamtal. Är det någon som tror att han slutade? Fattade vinken. ICKE!

Så i fredags ruttnade jag rejält. Jag skrev ett låååångt sms om varför jag inte svarat honom (för att jag tröttnat på honom, less på att han höjt mig på en piedestal och att jag tycker att det är skrämmande med hans besatthet). Jag skrev också att jag älskar att bo själv. Och att jag aldrig mer vill bli tillsammans med honom igen.

Bra så! Telefonen tystnade. Inte ett sms på hela helgen. Så jag tänkte "äntligen!" Men igår var det slut på friden. Åter igen började det ramla in meddelanden. Och jag svarade inte. Ett nytt sms. Och ännu ett!

Alltså, är det nån som kan svara på vad det är för fel på karln? Ska jag behöva försvinna från jordens yta för att få vara i fred? Kan inte jag som alla andra har en hälsosam relation med mitt barns pappa? Jag orkar liksom inte med det här!!!!

21:12

Och dagens SMS från exet ankom 21:12 idag. Jag blir gaaaaaaleeeen!

Exet. Del 2469

Alltså jag håller på att bli galen! Galen på riktigt.

Det går inte en enda dag utan att exet hör av sig till mig. Inte en fucking jävla dag! Minst ett sms om dagen skickar han iväg. Och det spelar ingen roll hur jag bemöter honom. Ber jag honom dra åt helvete: SMS. Är jag trevlig: SMS. Dissar jag honom: SMS. Nu har jag dissat honom i nästan två veckor. Men han fortsätter att texta.

Vad är problemet? Vad är det han inte förstår? Den 20 oktober stack jag ifrån honom. Då hade jag bott hemma ett halvår och förklarat för honom att om han inte slutar att smygsupa, gå igenom min telefon, ringa mig oavbrutet när jag är ute med kompisar och bete dig allmänt illa så kommer jag att dra. Men han fortsatte bete sig som ett svin. Fortsatte att släcka ner hela nedervåningen och sitta där i mörkret och supa. Fortsatte att kontrollera varenda steg jag tog, varenda sms jag fick och varenda samtal jag talade i telefonen. Och det han gjorde mest var att förklara hur jävla dålig jag är på allt.

Sen drog jag. Den 20 oktober. Det är över nio månader sen. Men han ger sig inte. Han är fan besatt av mig! Och varje dag mellan 22-01 så kommer ett jävla sms. Och ibland mms. Låt mig bara vara ifred din kontrollerande skithög!!! GE UPP!!!!

Jag förstår inte varför jag ska drabbas? Har jag inte utstått nog liksom? Varför kan det inte ta slut någon gång? Varför kan det inte vara någon annan som textar mig? Jag vill inte ha hans jävla kärleksförklaringar. Dom suger hästballe!!!