Inte kompatibel med tekniken

Inlägget nedanför skickade jag innan jag gick från jobbet vid halv sex ungefär. Med en bild. Fotot föreställde ett felmeddelande som dök upp på skärmen där det stod att jag inte hade nåt internet. Istället dök inlägget upp många timmar senare. Utan bild. Så man kan väl säga att tekniken och jag inte har varit kompatibla med varandra idag. Det är fler incidenter som hänt...

Träffen med klasskompisarna var över förväntan faktiskt! Det var jättekul att prata minnen. Och höra vad det har blivit av vissa människor från den tiden. Och nånstans har tiden stått stilla. Vi tog våra roller som vi hade då på nåt sätt.

Nu är det alldeles för sent för att blogga. Jag har en promenad att gå om 7 timmar. Och jag har ju varken borstat tänderna eller tagit av sminket.

Imorgon ska jag titta i backspegeln

När jag var sex år skilde min mamma och pappa sig. Och mamma flyttade upp till Östersund där hon hade växt upp. Och hon tog med mig. Det var väl okej till en början. Men ju äldre jag blev ju mindre tyckte jag om den där staden. I högstadiet rymde jag hur många gånger som helst. Ner till Stockholm. Det var ju där jag hade mina rötter, min pappa och halva släkt.

Jag gick hela grundskolan där uppe. Men dagen efter skolavslutningen i nian flyttade jag ner till pappa. Vilket jag hade längtat till sen sjuan. Då klippte jag nästan alla band som hade anknytning till skitstaden. Förutom med mamma, morfar och en barndomskompis som jag känt sen jag var fyra år.

Imorgon ska jag träffa två av mina klasskompisar från  den tiden. Som jag självklart fått kontakt med på Facebook. Och jag gissar på att vi ska titta i backspegeln. Problemet är att jag knappt kommer ihåg nånting från den tiden. Och dom kommer säkert tycka att jag är dryg som låtsas att jag inte minns nåt.

Men nånstans tycker jag att det ska bli kul. Inte för att jag tror att vi har mycket gemensamt. Utan lite för att friska upp lite av mitt minne. Och lite för att höra vad det blivit av många. Spännande kommer det att bli i alla fall.

Platsen i mitt hjärta

När jag var liten hade min mormor och morfar en husvagn som de åkte omkring med på semestern. Det var ganska vanligt på den tiden. Så det är ingenting jag talar tyst om för att jag skäms. På vinterhalvåret ställde morfar husvagnen på Flygflottiljens mark eftersom han jobbade där. Och det var stora områden mark de ägde. Så det var väl inget konstigt.

Men en dag så var det något befäl som var högre i rang än morfar som gnällde på att han använde husvagnen som vinterparkering. Och man kan säga att en del av mitt temperament har jag fått från just morfar. För han blev förbannad och åkte och köpte en tomt. Som han kunde ha husvagnen på under vintern.

Och där stog den några år. Tills mormor tyckte att dom lika gärna kunde bygga ett hus på tomten istället. Detta hus är lantstället som jag åker till (nästan) varje sommar. Och favoritplatsen är nere vid älven när solen går ner och upp. Den går liksom aldrig riktigt ner. Det är en solnedgång som blir soluppgång.

Denna plats är den jag visualiserar när jag behöver varva ner. Detta är platsen där jag förmodligen vill bli strödd på när jag dör. Det är där jag hade gift mig om jag hade gift mig. Jag blir så lugn och glad när jag sitter där alldeles själv.

Så tack morfar för att du lackade ur och köpte tomten där platsen i mitt hjärta finns!

Jubileumsdag

Idag är det den 20 oktober. För exakt två år sen blev jag singel. Efter 18 års förhållande. Som de sista åren var kantade med jävligt mycket skit. En kontrollerande sambo som kollade min telefon dagligen i svartsjuka. Trots att det inte fanns nåt att hitta. Misshandel, otrohet och alkoholmissbruk. Jämt var det nåt. Aldrig en lugn stund.

Jag var ett vrak. Hatade att åka hem efter jobbet. Visste inte vad som väntade. Självkänslan var i botten. Och jag hade världens tjockaste mask som gjorde att omgivningen (förutom mina nära) inte förstod nånting.

Mitt i allting började jag läsa Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" där jag jobbade enligt övningarna. Och arbetade fram en plan. Den innebar bland annat att jag skulle ordna lägenhet och vänta på rätt tillfälle. Vilket jag gjorde.

Så kom dagen. Det var fotbollsderby mellan Hammarby och Djurgårn. Jag stod i Djurgårdsklacken som vanligt. Och sambon som är bajare satt på sittplats. Mitt i matchen får jag ett sms där han skriver att han ser mig och frågar vilka jag stod med. Det var droppen. För om man har varit på ett derby någon gång så vet man att man får kolla jävligt noga för att hitta nån i mängden. Alltså tittade han hellre efter mig än på matchen.

Så jag åkte till lägenheten den kvällen. Och har stannat där sen dess. Inte en enda gång har jag ångrat den dagen. Inte en enda gång har jag fällt en tår. Mitt liv är möjligtvis fattigare ekonomiskt. Men allt annat har blivit rikare i mitt liv.

Därför borde jag köpa champagne ikväll och skåla i min ensamhet. Och tacka Mia Törnblom för skjutsen i rätt riktning.

Skål!

Och tack!

Efterlysning

Jag tog med mig kameran igår. Och trodde jag fotade järnet. Det blixtrade ju ganska rejält i alla fall. Men när jag kollade i kameran så visade det sig att jag uppenbarligen har snackat med andra och inte fotat så mycket. Vilket är jävligt trist.

Därför undrar jag om det är någon som var med igår har lite foton att mejla mig? Please?

Fotografen

Jag köpte en kamera i somras. Ganska dyr för att vara en "festkamera". Den brukar ligga i väskan vart jag än går. Nästan. Och nu börjar den bli kantstött. Eftersom jag oftast glömmer att fotografera. Så den ligger i väskan mest hela tiden...

Men några bilder blev det. Och några snodde jag.

Vi spelade först bowling. Som jag konstigt nog vann. Mot vinnarskallen nummer 1 (som kom sist) och Wii-mästaren i Bowling.

Sen skålade vi i champagne såklart. Mona var ju med...

Sen åt vi. Och snackade hål i varandras huven. Men då glömde ju proffsfotografen bort att ta bilder. Så jag snodde bilden på bordet som vi satt från matvarufabriken.com...

Mona...

Änglar...

Sen försökte jag lära Mona hur man använder matematik till att räkna ut notan...

Som även den vanns av mig. Det kostar att ligga på topp!

Men vafan gör det när man haft en trevlig kväll? Och på löningsfredagar får man bränna pengar! Visst?

Svampplockning

När jag var liten följde jag ofta med min mamma och plockade svamp. Jag blev ganska duktig på att känna igen de olika sorterna eftersom jag fick betalt för varje sort jag kände igen. Jag tror att det var en tia per rätt. Inte fy skam på den tiden. Men sen jag fyllde typ 12 har jag varit i skogen för att plocka svamp en gång.

Det var väl för kanske tio år sen. Jag och min väninna hade ingen som helst koll på vad vi plockade. Så tillslut ringde jag till min mamma och frågade hur vissa sorter såg ut. Till svar får jag ett gapskratt i örat och frågan om jag plockade svamp i pumps. Jag är liksom inte friluftstypen precis. Där stod jag mitt i skogen med en cigg i ena handen och en mobil i andra och frågade hur svampar såg ut liksom. Samtidigt kommer väninnan kutandes i full fart eftersom hon hade sett ett rådjur som hon var/är livrädd för.

Vilken syn!

Min mamma avrådde mig att plocka några svampar. Så jag och kompisen åkte hem istället. Och tur var väl det. För idag läser jag i aftonbladet om Mikael som tog fel på kantareller och giftspindling. Han höll på att dö.

Giftspindling... Vilket jävla namn!

Vi provar igen... med sämre kvalitet då

Sommarfilmen

Där jag bodde...

Hade jag den här utsikten. Inte dålig den heller.

Utsiktsbild

Från Frösön ser man hela Östersund.

Frösö kyrka

Där konfirmerades jag en gång i tiden...

Härliga söndag

Det var inte meningen att jag skulle festa igår. Men precis när jag klev av bussen efter dejten med Tonåringen släppte dom ballongerna. Så jag gick in på lokalpuben där det var fullt med folk. Och eftersom jag träffade några bekanta så fastnade jag. Och kom hem vid två. Eftersom vi drog till Gerdas.

Men idag mår jag strålande! Det var längesen jag var sådär bakis som bara jag kan bli.

Härligt!

Om mina föräldrar - del 1

Det här inlägget kommer att bli långt.

Mina föräldrar träffades när dom jobbade på en teater någonstans i Stockholm i slutet av 60-talet. På nåt sätt, trots att dom är extremt olika, fattade dom tycke för varann och hoppade i säng. Jag vet inte om det var en eller fler gånger. Men jag har alltid fått höra att jag egentligen skulle ha blivit en fläck på lakanet.

Mamma blev hur som helst med barn och skulle absolut behålla det. Mormor, morfar, farmor, farfar och pappa bönade och bad om att mamma skulle göra abort, men hon vägrade. Alla inblandade parter accepterade mammas beslut och anpassade sig till situationen.

Mina föräldrar flyttade ihop och en höstdag i november 1968 föddes Jeanette Beatrice.

Mamma och pappa var ju egentligen inte ämnade för varann. Och min barndom kantades av bråk, övernattningar hos farmor och farfar, poliser och annat. En dag när jag var sex år bestämde sig mamma för att flytta upp till Östersund där mormor och morfar bodde. Pappa skulle säga upp sig från jobbet och komma efter. Men när han hade gjort sig av med lägenhet och jobb och ringde på hos mamma fick han inte komma in. Hon hade fört honom bakom ljuset och ljugit mormor och morfar fulla av lögner.

Min skoltid tillbringades alltså i staden som ingen vill bo i. Men den berättelsen kommer jag att berätta en annan gång.

Dagen efter skolavslutningen i nian flyttade jag ner till pappa i Stockholm. Nåt som jag hade längtat efter hela högstadiet. När jag väl var på plats visade det sig att jag satt min far på piedestal. Han var kanske inte den perfekta människan som jag trodde att han var. Jag som var uppväxt med en alkoholist till mamma hade lärt mig att klara mig själv. Utan regler. Men pappa hade regler och krav. Som jag hade svårt att följa. Men jag försökte hela tiden göra pappa glad. Men han blev aldrig nöjd. Och det kommer han aldrig bli. Det är fel på precis alla utom honom själv. Framför allt mig.

De stora problemen mellan oss kom i samband när han träffade sin sambo. Som har ett barn. Jag var i 20-årsåldern, hennes son fyra. Ingen större konkurrens alltså. Men hon gillade inte mig. Jag som själv höll på att bilda familj brydde mig inte särskilt mycket. Då. För min pappa har alltid sagt att blod är tjockare än vatten.

När jag fyllde 30 år så hade jag en stor fest. ALLA var där! Tillochmed min mamma. Jag hade bett och bönat pappa att han skulle komma. Men han hade en "viktig" semester som han skulle iväg på. Det var slutet på vår relation. Jag blev så besviken. Jag har varit med och firat hans 40-, 50- och 60-årsdag. Sist han firade min var när jag fyllde 21. Samma år som han fyllde 60 (januari) ringde han inte ens mig på min födelsedag (november). Sitt barnbarns födelsedag har han inte varit närvarande på sen hon fyllde typ 6 eller 7. Men hon var närvarande när han fyllde 50 och 60.

Egentligen är det inte bristen på närvaro på födelsedagar som räknas. Men hans ickenärvaro genom åren har gjort mig besviken gång på gång på gång på gång. Och tillslut orkar man inte längre.

När jag fyllde 40 år skickade han mig ett sms. Vi hade då inte hörts på ett och ett halvt år. När han fyllde 60. I sms'et stod det: "Jag kan inte göra bättre än så här. Så grattis." Tillbaka svarade jag: "Ja att få ett telefonsamtal från sina föräldrar när man fyller 40 är väl för mycket begärt." Då ringde han. Och i 20 minuter skrek han och talade om för mig hur besviken han var på mig. Att jag aldrig gör någonting rätt och att jag aldrig beter mig vuxet. Jag fick veta att han skämts över mig massor av gånger under min uppväxt. Och jag tror fan att han drog upp varenda gång. När jag grät hysteriskt slängde han på luren. Och då. Då ringde mina gäster på dörren.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Och jag har förlikat mig med att jag inte har en pappa som älskar mig. Och jag har också lärt mig att inte älska honom. För han gör mig besviken och ledsen. Och framförallt så bryr han sig inte om sitt barnbarn. Som är det absolut viktigaste för mig.

Imorgon kommer vi att ses. Och jag är så jävla nervös för hur det kommer te sig. Jag har ingen lust med dramascener på en begravning. Känner jag honom rätt så kommer han att ignorera mig. Och Tonåringen. Vilket kommer att göra så förbannat ont.

Bara jag inte ställer till en scen och börjar gråta...

Mode man helst vill glömma

Jag har bett Exet att leta fram lite foton på Tonåringen när hon var liten som jag ska ha på studentplakatet. Och han verkar gå igenom alla fotografier som finns.

Hur fan kunde jag låta mig fotas när jag var osminkad? Och vad FAAN hade jag på mig?

Och hur kan jag ens publicera den här bilden?

Vägar som korsas

När jag var 15 så åkte jag samma nattbuss som en av världens vackraste människor jag sett i verkligheten. Vi var blyga båda två och pratade inte med varandra. Under ett och ett halvt år flirtade vi med varandra när vi stötte på varann på pendeltåget. Tillslut vågade jag gå fram. Och vi dejtade ett tag.

Efter ett tag åkte snyggingen iväg på transibiriska järnvägen och våra vägar skildes. Några år senare stötte vi på varandra igen men han hade tjej då. Men vi sågs några gånger eftersom han jobbade på en krog som jag brukade besöka.

Åren gick och jag hörde att han flyttat till London för att plugga.

För några år sedan fick vi kontakt på Stay friends och vi tog en fika. Men eftersom han har tjej så är han förbjuden frukt, men ack så vacker. Vi har haft sporadisk kontakt dessa tre år eller hur länge det nu är.

Idag skickar han ett sms. Och det visar sig att han har bytt jobb. Numera jobbar han i samma hus som jag. Är inte det märkligt att vissa vägar korsas flera gånger i livet?

Tyvärr har han fortfarande tjej. Men man får titta så länge man inte rör.

Året som gått, december

Jag började månaden med att vara sjuk. Men det var ingen svininfluensa. Trots att jag inte hade vaccinerat mig.

Jag var ständigt trött och trodde jag bodde i Törnrosdalen... Men när snön kom blev det bättre. Mycket bättre.

Jag höll i årets julfest på jobbet. Den gick i sångens tecken. Jag och chefen var Baccara. Och gjorde succe!

Jag var på kalas hos farmor när hon fyllde 86 år. Sen åkte jag till bästa kompisen i Mölnbo och hade tjejkväll. Det blev sent. Och trevligt.

Jag budade på en lägenhet som jag verkligen ville ha. Men den såldes för 780.000 kronor mer än utgångspriset. Så jag hoppade av...

Sen så festade jag lite. Och tränade.... ingenting.

Och så var det jul. Tonåringen kom över på uppesittarkvällen och vi hade en mysig kväll och julaftonsmorgon.

Sen festade jag lite till...

Och nu är det nyårsafton och jag ska åka till Täby och fira den. Sitter och väntar på skjutsen bara.

Nu ska jag fundera på vad jag ska ha för mål 2010.

Året som gått, november

Årets näst sista månad började strålande! Fick frukost på sängen av tonåringen eftersom jag fyllde år. På dagen shoppade vi loss ordentligt eftersom vi skulle åka hem dagen efter. Och på kvällen gick vi ut och åt. Efter maten släcktes restaurangen ner helt och jag trodde det var strömavbrott. Men det var tonåringen som fixat tiramisou (eller hur det stavas) och en full restaurang som sjöng Happy Birthday...
Efter fem nätter i London var det dags att åka hem. Trodde vi. För vi missade incheckningen som var 45 innan avgång. Det värsta var att jag stod vid incheckningsmaskinen 16:55 och planet skulle lyfta 17:40. Istället för att betala ca 14.000 kronor för att åka med nästa plan stannade vi ett dygn till och betalade bara sextusen. Plus hotell och mat. Så det blev några öl till...
Men tillslut kom vi iallafall hem!

Djurgården lyckades att hålla sig kvar i Allsvenskan. Känslan som kom när det var klart var nästan bättre än alla de gånger jag varit med när de vunnit guld. Jag har ju varit med några gånger om jag räknar både fotboll och hockey...

Jag gjorde ett halvt försök med att komma igång med träningen igen. Men det gick inte så bra. Jag var nere och ständigt trött. Trots att jag nyss haft semester.

Så förutom en bra start var november inte den bästa månaden det här året. Och den var ju så otroligt mörk! Hörde nåt om 14 soltimmar...

Året som gått, oktober

Efter sex veckors renlevnadsliv gick jag på hockey. Och festade. Men det var bara en svacka. Efter allt jobb och träning. Sen tog jag tag i mig själv och fortsatte att träna och jobba som en dåre.

Solen gick i moln också. Mörkret infann sig och var här för att stanna. Men nedräkningen till Londonresan hade startat och jag hade nånting att se fram emot...

Söndagen den 11 oktober rökte jag min sista cigarett... Nog för att det var skönt att vara rökfri, men i samma veva fick jag någon typ av höstdepression och var ganska nere. Tills jag och tonåringen åkte till England.
Då blev jag glad igen! Där var det mellan 15-20 grader och solen lyste vackert. Jag struntade i träning och åt och drack massor av kolhydrater... Tonåringen också.

Hon älskade London och dess artiga invånare... Här tillsammans med en gatumusikant som spelar trummor på hinkar. Vi shoppade, pubade och såg Magnus Betnér köra engelsk standup. Vi avslutade oktober med att vara turister i London. Vi var i Hyde Park... Och vid Buckingham Palace... Och Big Ben såklart... Och massa andra ställen som man förväntas besöka när man turistar. Vi avslutade kvällen med mat och dryck. Bästa dagen och kvällen på hela resan!
En ganska mörk, trist och grå månad. Men som blev bra på grund av resan med min favoritdotter. :-)

Året som gått, september

Måndad nio gick i hälsans tecken. Hela månaden. Jag tränade som en dåre, drack ingen alkohol, åt i princip inga kolhydrater och gick ner 4,5 kilo. Jag började att fundera på att sluta röka också. Så jag köpte boken "Äntligen ickerökare."

Istället för att göra av med pengarna på krogen så shoppade jag istället. Jag köpte en ny dator. Först ville jag köpa en lila SonyVaio. För färgens skull. Men när just den lila var slut så gick jag ner några hack i pris och köpte en annan. En pianosvart. Är man töntig när man köper nåt för färgens skull? Jag hade helst velat haft den lila. Men jag orkade inte vänta.

Sen bokade jag en Londonresa till mig och tonåringen. Det var hennes 18-årspresent. Men för att hon skulle ha en chans att spara lite pengar till shoppingen så bestämde vi att vi skulle åka under hennes höstlov istället.

Jag gjorde en film om sommaren som hade tagit slut...

Och så var jag på fotboll igen. Och såg DIF förlora igen. Utom mot Brommapojkarna. Då vann dom för en gångs skull. Med 1-4!!! Då blev jag så här glad!

Förutom detta så bestod min tid av att sova och jobba. Konferensen gick av stapeln den 22 och 23 och blev lyckad. Efter dessa dagar trodde jag att jag skulle ha det lugnt på jobbet. Men allt annat hade lagts på hög så jag fick fortsätta att jobba mycket.

September var också en bra månad i mitt liv! Jag började må bra när jag var kär i april och sen rullade det bara på liksom...