Alla hjärtans dag hos Singlan

Jag kom hem sent från jobbet. Och Tonåringen var inte på sitt gladaste humör. Så jag ställde mig vid spisen och började laga mat. Fick lite hjälp av fröken och jag försökte få henne på bättre humör. Men det gick inte. Så jag tappade lusten.

Att först jobba en jävla massa timmar när jag egentligen är sjuk, komma hem och laga mat till en apatisk tonåring och därefter få suransiktet när man kämpar för att hålla humöret uppe blev för mycket för mig. Nu väntar jag bara på att få tillgång till badrummet så att jag kan få bada och sen gå och lägga mig.

Den här skitdagen klarar jag mig utan.

Men vad kul!

Tonåringen sov inte hemma i natt. Så imorse när jag vaknade kunde jag börja röja här hemma. Hon har vänt på dygnet totalt. Vilket gör att hon sover ganska länge. Och det är väl ingenting jag är överförtjust i. Så jag får försöka prata med henne om det. Men idag kunde jag gå upp och stöka.

Hur som helst. Hon kom hem vid halv fem. Åt några mackor, tog ett bad, kollade lite på teve. Sen gick hon och la sig. I min säng. Som är renbäddad. Och där ligger hon fortfarande. Är det meningen att jag ska lägga mig i hennes inte renbäddade säng då? Klockan börjar snart närma sig läggdags.

Jag vill sova i min säng! Med rena lakan.

Min kloka tonåring

Tonåringen sitter och pratar i telefon med en kompis. Och eftersom vi bor i en liten lägenhet så är det nästan omöjligt att inte höra vad hon pratar om.

Nyss sa hon ungefär så här när hon skulle göra en jämförelse: Det kanske är jättekul att hoppa i en snöhög om man inte tänker på att man blir blöt om kläderna och börjar frysa. Vissa människor tänker inte på konsekvenserna när dom gör saker. Dom kanske har roligare än jag för stunden, men jag mår nog bättre i längden.

Hon är inte så dum minsann!

Om att lära tonåringar att sitta

Tonåringen bor hos mig och sin pappa lite som hon vill. Ibland är hon hos mig en vecka. Och ibland en månad. Exet bor i ett stort radhus. Så där får hon mycket engentid. Jag bor i en tvåa. Därför blir det mer socialt leverne när hon är hos mig. Och hårdare regler.

Jag kräver att hon ska hjälpa till hemma. Exet gör allting själv. Jag vill veta vad hon ska göra när hon ska någonstans. Exet vet ingenting. Typ. Och framförallt så kräver jag att hon ska höra av sig om hon sover borta. Även fast jag kanske inte hör meddelandet just då, så ser jag det när jag vaknar. Och för mig är det jätteviktigt. Exet verkar inte bry sig alls.

Fröken har varit på galej både fredag och lördag. Det tillhör väl åldern. Jag var likadan själv. Fast värre. Och hon har sovit borta båda nätterna. Utan att höra av sig. Så när hon kom hem igår så förklarade jag för henne att hon MÅSTE höra av sig eftersom jag blir orolig. Och det är ju inte så konstigt. Men likförbannat vaknade jag imorse och upptäcker att hon inte är hemma.

För en liten stund sedan fick jag ett sms: "Jag gjorde det igen! Förlåt! Men jag sov hos XXX." Frågan är nu om jag ska vara sur när hon kommer hem? Hon verkar ju ha fattat att hon gjort fel. Så jag tror att det är onödigt att älta problemet. Men det skulle vara intressant och se reaktionen om jag inte hörde av mig om jag sov borta någon gång. Jag tror nämligen att hon skulle bli mer upprörd och orolig om mamma inte kom hem.

Nämen!

Tonåringen kom förbi! Det visste jag. Men det är ändå lite speciellt när hon inte varit här på ett tag. Så vi har umgåtts. Finns det något bättre? Egentligen.

Nä.

Visste väl det.

Nytt försök

Det blir stan idag istället. Tonåringen är fortfarande sjuk. Men hon vill gå ändå. Fast jag är också smårisig. Och då är inte jag på topphumör. Så om Tonåringen är på grishumör och jag också är det, kan den här shoppingdagen sluta hur som helst.

Låt oss hoppas att det inte blir på ett dåligt sätt.

Uppesittarkvällen

Jag hade nog årets bästa dag igår. Den har blivit min och Tonåringens egna dag. Uppesittarkvällen. Fast hela dagen. Vi hjälps åt med allt, gör alla saker tillsammans (förutom de sista julklapparna jag köpte dårå) och är glada. Framförallt så är vi stressfria. Har så många jular bakom mig där uppesittarkvällen har varit brutalt nära magsår och hjärnblödning.

Vi öppnade alla julklapparna efter tolv. Vad spelar det för roll liksom? Och hon blev glad! Jag också. Fick bara saker som jag önskat mig.

Om några timmar åker hon till pappa. Och det låter kanske sorgligt. Men det är det inte. Efter en dag som gårdagen så behöver jag inte mer. Jag har frid i kroppen.

Nu ska jag göra risgrynsgröt och väcka henne så hon är julfin när farmor och farfar kommer och hämtar henne.

Etapp 1 avklarad!

Alla julklappar är inhandlade. Det tog en dryg timme. Och då hann jag även köpa en julklapp till mig själv. En tavla som jag gått och sneglat på ett tag. Och eftersom Tonåringen inte hade med sig nåt stort på typ 1 x 1 meter igår så köpte jag den istället.

Nu är det bara maten och spriten kvar. Ja alltså glögg och vin. Tonåringen drar ju imorgon eftermiddag. Och vem vet vad jag ska hitta på då?

Dan före dopparedan

Då är det full rulle vill jag lova! Eftersom lönen tog slut innan den nya kom så är det en hel del som ska inhandlas.Under tiden som jag är i väg får jag dela ut arbetssysslor till Tonåringen. Såsom att dammsuga, skura badrummet och skura golvet. Dom där extremt roliga sysslorna...

Undrar om hon blir glad?

Jag känner mig ensam!

Tonåringen är på stan och köper julklappar. Och har gjort det i typ sex timmar. Är det nån som har varit på stan och sett en söt liten rödluva möjligtvis? Hon är nämligen borta. För stan har väl stängt nu?

Och här sitter jag med en miljon tända ljus och suger in julstämningen. Men glöggen är bytt mot vin. Magen kan krångla om man dricker för mycket glögg har jag erfarenhet av.

Fast jag vill ha hem Tonåringen nu!

Krossat hjärta

Tonåringen är hos sin pappa just nu. Med ett krossat hjärta. För första gången. Om hon fått en krona för varje tår hon fällt så hade hon varit miljonär nu. Och jag kan inget göra. Bara vara ett telefonstöd. Och det gör så jävla ont att se sin dotter gå igenom den där skiten. För man tror att det är slut på livet. Jag har inte glömt hur det var...

Men jag har lärt mig att hantera motgångar och krossade hjärtan. Så jag hade gärna bytt med henne. Lätt! Men det går ju inte.

Så hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga? Jag vill att hon ska få lite jävlaranamma i sig. Men hon är inte jag. Hon är som ett öppet sår...

I hate this!

Ibland är jag så dum

Tonåringen skulle på ett möte klockan 19:00 på Västmannagatan. Så hon ringer mig för att fråga vägen när hon nästan är på plats. Eftersom hon inte hittar så bra. Och inte har nåt större lokalsinne.

Kvart i ringer hon mig och står vid Norra Bantorget. Därifrån tar det max fem minuter att gå. Om man heter Singel och hittar rätt bra. Jag försöker lotsa henne så gott jag kan, men helt plötsligt är hon på Wallingatan. Vilket inte är en större katastrof eftersom den korsar gatan hon ska till. Men då måste man veta om man går mot Kungsholmen eller Stureplan. Och det visste inte hon.

Så det hela slutar med att jag står och skriker och hon gråter. Och vet inte vart hon ska gå. Och klockan är 18:58.

Fy fan vad jag hatar mig själv ibland...

Som tur är ringde den som anordnade mötet och eftersom jag vet att fröken stog bara några meter från adressen så ordnade det sig nog. Eftersom jag inte har hört nånting.

Och ja. Jag har textat ett förlåt till henne.

Bättre idag!

Och tur är väl det. Det var ingen lek igår.

Tonåringen är på besök. Utan Pojkvännen. Så i natt vaknade jag av att hon kom tassande och la sig bredvid mig. Som när hon var liten. Hon är inte van att sova ensam längre. Och mitt mammahjärta smälter.

Tyvärr ska hon åka till Tyresö om ett tag. Hon är skriven där. Och hon ska rösta för första gången. Men först ska hon följa med mig och se hur det går till. Det är inte lätt att vara förstagångsväljare...

Saknad

Det är nästan två veckor sedan jag träffade Tonåringen. Hon är hos sin pappa nu. Men vi brukar ändå ses åtminstone en gång i veckan när hon är där. Och prata flera gånger däremellan. Men eftersom jag har haft massor att göra på jobbet så har det inte blivit av att vi träffats. Och knappt pratat heller för den delen.

Igår hördes vi i alla fall. Och imorgon ska vi ses. Äntligen!

Jag bara undrar hur jag ska klara mig när hon flyttar hemifrån på riktigt? Träffar man sina barn en gång i veckan då? Jag tror bestämt att hon måste bo nära sin mamma...

Umgängeskväll

Jag gillar Pojkvännen. Riktigt mycket tillochmed. Men ibland är det otroligt mysigt att bara umgås med Tonåringen alldeles ensam. Det har vi gjort ikväll. Umgåtts alltså.

Nu är klockan sent och Tonåringen vill inte att jag ska sova. Men jag måste ju det!

Efter maten...

Vi blev så mätta att vi tog en promenad till Kungsholmstorg...

Presentöppning

Vi sitter på Gerdas och väntar på bord.

Födelsedagsbarnet

Vi börjar med en drink på putonen på Norr Mälarstrand. 3 presenter av 8 är öppnade.

Tonåringens dag

Idag för 19 år sedan låg jag på Nacka BB och hade precis fött ett mirakel. Tyckte jag. På riktigt. Ingen annan hade gjort det jag just hade gjort.

Så är det fortfarande. Ingen är så fantastiskt bra för mig som Tonåringen är. Även fast jag blir arg och irriterad ibland. Hon är den bästa av dom alla.

Grattis gumman på 19-årsdagen!

Måndagstankar

Så är man på jobbet igen. En och en halv vecka kvar. Känns som en halv livstid dit. Fördelen med att jobba när de flesta andra har semester är att det går skitfort att ta sig till jobbet. Inga köer alls. Dessutom är det ganska lugnt. Så jag hinner att göra sånt som jag inte brukar hinna med och som lagts på hög.

Idag ska jag in till stan och köpa presenter åt Tonåringen. Ska även köpa en present till Pojkvännen som fyllde år för ett par veckor sen. Och imorgon fyller hon år. Nitton. Sista tonåret. Sen är hon vuxen på riktigt. Usch vad tiden går.

Ändå är det jättelänge till semestern...