Nu är det dags!

Den här veckan har jag gått igenom gamla tidningar för att slänga. Och här om dan hittade jag nån tidning från årsskiftet. Där dom hade ett årshoroskop. Så jag läste det så klart. Gällande kärleken så kommer mitt liv kantas av himlastormande kärlek från den 1 juni. Och resten av året.

Hm.

Det är visst den 1 juni idag.

Frågan är kanske mest vem jag ska bli kär i? Det är ju inte så att det kryllar av urpingar runt omkring mig precis...

Mina bästisar!

Det skrivs lite här och där i bloggar just nu om bästa vänner. Det är något som cirkulerar. Men det är faktiskt inte därför jag ska skriva om mina. Jag ska skriva om dem därför att vi ska träffas imorgon. Dom kommer nämligen hit. Sist bara vi tre umgicks var när vi var i London i april förra året. Vad jag kan minnas. Och det var ju ett tag sen...

Helen



Helen och jag lärde känna varann i början på 90-talet. Hon jobbade på en krog som jag sökte jobb på och som jag sen skulle stanna kvar på i tio år. Hon jobbade den dagen jag gick in och spontansökte jobbet. Och hon gillade mig inte alls.

Men med tiden blev vi vänner. Och vi har varit med om mycket. Vi har festat, gråtit, skrattat, delat hemlisar och gjort en del annat ihop. Hon har varit ett stort stöd för mig när jag har mått dåligt. Och hon har alltid ställt upp.

Helens bästa sida är att hon bjuder på sig själv. Hon är rak och knusslar inte. Man kan alltid lita på henne. Hon är oerhört generös och jag vet att jag alltid är välkommen hem till hennes familj.

Anne-Li

Anne-Li och jag blev också vänner under tiden jag jobbade på krogen där jag lärde känna Helen. Fast lite senare eftersom hon var mammaledig när jag började och när hon kom tillbaka var jag mammaledig. Och när vi väl lärde känna varandra blev vänskapen djup.

Anne-Li och jag har inte festat lika mycket som Helen och jag. Inte på samma sätt i alla fall. Hon och jag har däremot pratat mycket. Extremt mycket. Och vi har delat sorg, glädje, skratt, tårar, erfarenheter, minnen och mycket annat. Under en tid i mitt liv, när Exet lämnade mig (tillfälligt) för en annan kvinna, bodde vi ihop. Och kom ännu närmare varann.

Hennes finaste egenskap är att hon är extremt positiv och peppande. Och generös! Hennes personlighet är nästan min totala motsats. Så vi kompletterar varandra. Och lär av den andre. Hennes dörr står också alltid öppen för mig. Natt som dag.

Båda mina vänner är helt fantastiska och jag älskar dem båda lika mycket. Och jag vet att dom älskar mig. Jag är lyckligt lottad som har dessa ärliga, goda och generösa kvinnor vid min sida! Båda har släppt allt för min skull för att komma till undsättning. Jag skulle göra likadant. Men jag har lyckligtvis inte behövt göra detta eftersom båda har det bra.

Imorgon kommer dom hit! Och jag längtar så!

Det bästa med mig

Såna här dagar så måste jag tänka på positiva saker för att inte hamna under vattenytan. Så jag sitter och funderar på vad det bästa med mig är.

Hmmm...

Det kan möjligtvis vara att jag bjuder på mig själv och får mina vänner att skratta. För de som inte känner mig så väl kan det kanske vara att jag oftast är glad och social. Arbetsmässigt är det nog att jag har en helhetssyn, är extremt serviceminded och jobbar på ganska bra.

Som flickvän så ligger jag bra! Nä! Skojar bara. Vet faktiskt inte vad det bästa är. Eftersom jag inte varit ihop med nån på ett tag. Och jag vet att jag inte kommer att vara likadan som i mitt förhållande med Exet.

Men det jag nog är mest nöjd med själv är att jag är rak och ärlig. Jag behöver inte dölja massa saker för folk runt omkring. Jag är den jag är. Och det är jag glad över. Visst skulle jag vilja ändra på en del saker i mitt liv. Men samtidigt vet jag inte om jag vill det. För då skulle jag ju inte ha dom erfarenheterna jag har idag.

Och när jag tänker efter. Så har min självkänsla aldrig varit så bra som den är nu. Nånsin. Trots att jag aldrig varit så tjock som nu. Eller gammal.

Så det bästa med mig är nog att jag tycker om mig själv! Och trivs med att vara jag.

Nu känns allt lite bättre. Så nu kan jag nog somna gott.

Något som jag saknar

Jag är ganska nöjd med livet just nu. Har varit det ett tag. Men ibland stannar jag upp lite extra och uppskattar det jag har. Jag har ett jobb som jag tycker om. Jag har en dotter som jag har en bra relation med. Jag har vänner. Både nya och gamla. Jag är frisk. Bäst av allt är att jag är singel och bestämmer över mitt eget liv.

Alltså borde jag ju inte sakna något. Men det gör jag. Ibland.

Jag saknar någon att dela mitt liv med. Hur konstigt det än låter. Jag älskar att vara singel men saknar någon att dela livet med. Hur knäppt är inte det?

Jag skulle vilja komma hem från jobbet och berätta vad som har hänt under dagen för någon som lyssnar. Någon som finns där när jag har mina sämre dagar. Som stöttar. Och som säger att jag är fin när jag känner mig som en rugguggla. Jag saknar någon som värmer upp sängen innan jag går och lägger mig. Någon som snusar mig i nacken innan jag somnar. Någon som tycker om när jag kramas. Och som ibland lagar mat till mig när jag inte orkar. Jag saknar någon som får mig att skratta. Trots att jag är nyvaken och trött.

Saker som är självklarheter för dig som har en partner är just det jag saknar ibland. Glöm inte att vara tacksam för det. Det är en gåva.

Ömsom vin, ömsom vatten...

Den här veckan är vatten. Har en sjukt tråkig vecka. Är astrött på mornarna, jobbar som en dåre på jobbet och åker sen hem där jag tillbringar kvällen framför datorn. Inget fel i det. Egentligen. Men en dag i veckan borde man väl kunna hitta på nåt?

Fast jag orkar inte ta tag i det själv.

Jag behöver nog kärlek tror jag. Nån som jag träffar typ två-tre gånger i veckan. En vardag och så på helgen. Då skulle veckorna få lite guldkant tror jag.

Kanske borde banta lite så att nån vill ha mig dårå. Lagom till nästa höst.

Krossat hjärta

Tonåringen är hos sin pappa just nu. Med ett krossat hjärta. För första gången. Om hon fått en krona för varje tår hon fällt så hade hon varit miljonär nu. Och jag kan inget göra. Bara vara ett telefonstöd. Och det gör så jävla ont att se sin dotter gå igenom den där skiten. För man tror att det är slut på livet. Jag har inte glömt hur det var...

Men jag har lärt mig att hantera motgångar och krossade hjärtan. Så jag hade gärna bytt med henne. Lätt! Men det går ju inte.

Så hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga? Jag vill att hon ska få lite jävlaranamma i sig. Men hon är inte jag. Hon är som ett öppet sår...

I hate this!

Jävla Otrivin!

Jag är nässpraysberoende. Det innebär att man blir täppt i näsan om man inte tar nässpray. Lika täppt som om man håller för näsan. Och eftersom jag inte klarar av att andas med munnen mer än några minuter så fortsätter jag att spraya näsan full.

I natt träffade jag kärleken i mitt liv. Han hade allt jag vill ha hos en man. Precis allt! Det jobbiga var att när vi skulle hångla så täppte näsan igen. Så jag tog min Otrivin Menthol i vanlig ordning. Men det hjälpte liksom inte. Trots flera spray.

Tillslut vaknade jag. Ensam. Och insåg att jag bara hade sprayat i drömmen. Hade jag inte varit beroende hade jag förmodligen varit gift och lycklig vid det här laget. I drömmen alltså.

Fan.

Saknad

Det är nästan två veckor sedan jag träffade Tonåringen. Hon är hos sin pappa nu. Men vi brukar ändå ses åtminstone en gång i veckan när hon är där. Och prata flera gånger däremellan. Men eftersom jag har haft massor att göra på jobbet så har det inte blivit av att vi träffats. Och knappt pratat heller för den delen.

Igår hördes vi i alla fall. Och imorgon ska vi ses. Äntligen!

Jag bara undrar hur jag ska klara mig när hon flyttar hemifrån på riktigt? Träffar man sina barn en gång i veckan då? Jag tror bestämt att hon måste bo nära sin mamma...

Tevelördag

Jag trodde det inte själv, men jag har kollat på bröllopssändningen i 12 timmar! I princip hela tiden. Och gråtit några skvättar har jag också gjort. Kronprinsessan såg så lycklig ut före och efter den första officiella pussen. Daniels tal var fantastiskt! Och allt folk som stod framför slottet...

Nog för att jag inte fått mycket gjort idag. Men det var det värt.

Tonåringen

Tonåringen läser min blogg ibland. Hon har fått för sig att jag bara skriver massa skit om henne. Och på sitt sätt så har hon kanske rätt. För det är när jag är irriterad/arg/ledsen/upprörd som jag behöver skriva av mig som mest. För att inte bli en surkärring.

Nu gissar jag på att ni som läser här förstår att jag älskar min dotter. Och det är väl just därför man blir irriterad. Man vill väl att allt ska vara felfritt. Men det är det ju aldrig. Hos nån.

Så.

Jag vill berätta att jag har en väldigt mjuk och fin dotter. Hon är jävligt gullig mot sin mamma. För det mesta. Hon hjälper oftast till när jag ber om det. Och hon har nästan aldrig stökigt omkring sig. Hon har ett glatt sinne och härlig humor. Om hon vaknar före mig på helgerna (och inte Pojkvännen är här) så kryper hon ner i min säng och väcker mig så att jag vaknar på rätt sida. Hon är fantastisk.

Hon är en fantastisk människokännare, god lyssnerska och väldigt lojal. Hon tycker om att vara hemma och tar därför med sina kompisar hit istället för att vara hos dom... Hon är ganska ansvarsfull när man ger henne ansvar. Men det jag är gladast för är att hon är just min dotter! Hon är helt enkelt bäst!

Även fast jag blir arg på henne och irriterar mig.

Det här med att vara singel

Jag är kanske inte normal. Förutom allt annat så tänker jag på det här med förhållande så här på fredagskvällen när alla andra sitter och kollar Let's dance.

Som jag satgt tidigare så är jag "faktiskt" nöjd med att va singel. Kanske har det att göra med ett allt för nära minne av flera års misär förhållandemässigt. Men självklart kommer jag inte vilja vara singel resten av mitt liv. Fast jag kommer nog aldrig vilja flytta ihop och bli normal.

Det jag tänkte på är vad jag saknar? Visst, sex. Men det är faktiskt irrevelant i sammanhanget. Det räcker med att gå ut på krogen så har man det fixat. Även fast det inte är det bästa. Och så kan man ju faktiskt klara det själv... Ja jag vet att det inte är riktigt samma sak, men fysiskt så är det det.

Det jag saknar är hångel! Ni vet, hångel som i tonåren... Hångel som i vara kär. Hångel som att tro att man förmodligen inte kommer att överleva natten. Och närhet såklart!!! Nån som stryker mig på kinden och säger att jag är fin. Någon som kysser mig i nacken och talar om att jag betyder nåt. Just DET saknar jag!

Och jag har svårt att tro att det funkar om man är ihop på riktigt. Efter några år. Och det är DET jag saknar. Så varför ska man inleda nåt som man innerst inne vet är "dödsdömt"?

Om man är singel alltså.

Killfunderingar

Alltså jag är ganska nöjd med att vara singel. På riktigt. Jag kanske har dålig erfarenhet efter exet trots att fåra första 13-15 år var ganska bra. Men jag trivs med att vara själv. Få bestämma själv är min favoritsyssla.

Men.

När man ser såna här bilder så undrar man vad fan man håller på med?!?
Men det kanske inte är i den ligan man skulle spela om man skulle få för sig att skaffa sällskap...

Synd!

Jävligt synd.