Hälften gjort

Det blev inte så mycket gjort som jag hade önskat den här helgen. Men eftersom jag har släppt det där med "yttre krav" så bryr jag mig inte nämnvärt. Huvudsaken är att jag mår bra. Och det gör jag ju.

Jag har jobbat, tvättat, bytt sängkläder, SPAat och plockat undan hälften av julen. Fast fortfarande hänger stjärnorna i fönstret. Och jag ser att många grannar också låter sina stjärnor lysa. Spelar roll liksom. Vissa tar bort julen före tjugondagen. Då borde väl jag (och mina grannar) kunna låta den vara kvar lite längre? För att kompensera liksom.

Tänk om jag sett mig själv i framtiden för tio år sen! Jag skulle förmodligen tagit livet av mig när jag såg att jag inte följde mallen. Och att jag släppt kontrollbehovet.

Tur för mitt välmående att jag inte är på det sättet längre.

Ställt om klockan?

Jag fattar ingenting!

Jag kom hem från jobbet innan sex. Sen lagade lite mat, umgicks med Tonåringen, tvättade håret och fixade lite med naglarna. Sen var klockan halv tolv.

Och jag som sov för lite natten till idag. Också.

Grått grått grått

Det känns som att jag är färgblind just nu. Grått ute. Grått inne. Grått i hjärtat. Grått i själen. Vad skönt det skulle vara att stanna hemma och bara skita i allt.

Men det går ju inte.

Tillbaka från dom döda

Jag har kommit hem nu. Efter nästan två dygn på hemlig ort. Ganska skönt faktiskt. Men det är dags att kravla sig upp ur stenhögen jag hamnat under... Semestern är ju liksom slut.

Lördag idag. Även fast det känns som söndag. Så lite tid är det kvar. Sen är det dags att bli ansvarsfull igen.

Något som jag saknar

Jag är ganska nöjd med livet just nu. Har varit det ett tag. Men ibland stannar jag upp lite extra och uppskattar det jag har. Jag har ett jobb som jag tycker om. Jag har en dotter som jag har en bra relation med. Jag har vänner. Både nya och gamla. Jag är frisk. Bäst av allt är att jag är singel och bestämmer över mitt eget liv.

Alltså borde jag ju inte sakna något. Men det gör jag. Ibland.

Jag saknar någon att dela mitt liv med. Hur konstigt det än låter. Jag älskar att vara singel men saknar någon att dela livet med. Hur knäppt är inte det?

Jag skulle vilja komma hem från jobbet och berätta vad som har hänt under dagen för någon som lyssnar. Någon som finns där när jag har mina sämre dagar. Som stöttar. Och som säger att jag är fin när jag känner mig som en rugguggla. Jag saknar någon som värmer upp sängen innan jag går och lägger mig. Någon som snusar mig i nacken innan jag somnar. Någon som tycker om när jag kramas. Och som ibland lagar mat till mig när jag inte orkar. Jag saknar någon som får mig att skratta. Trots att jag är nyvaken och trött.

Saker som är självklarheter för dig som har en partner är just det jag saknar ibland. Glöm inte att vara tacksam för det. Det är en gåva.

Så vem är jag egentligen? (Långt inlägg)

En del som läser den här bloggen känner mig privat. Andra har hängt här ett tag och även träffat mig i verkligheten. Sen finns det dom som bara känner mig via den här bloggen och inte alls har någon aning om mig egentligen. Därför tänkte presentera mig.

Jag är nyss fyllda 42 år. Fast jag känner mig inte så gammal. Jag är nog inte så gammal ens. I psyket alltså. Mitt beteende (som jag ibland inte vill tar ansvar för) pendlar mellan att vara en väldigt klok och mogen individ till nyss fyllda 15. Kanske inte 15, men jävligt ung i alla fall.

Kanske beror mitt ålderspendlande på att jag som tolvåring blev mamma åt min mamma som vid den perioden i mitt liv blev alkoholist. Man kan säga att mina tonår inte bestod av att vara en snäll och skötsam skolflicka. Jag började gå på krogen när jag var 14 och hade jävligt bråttom att bli vuxen. På de flesta plan.

Jag träffade Exet när jag var 18 och efter ett litet uppehåll så blev vi tillsammans på riktigt och skaffade barn. Jag var alltså småbarnsmamma när alla andra hängde på krogen och var galna.

Exet och jag hade ett passionerat förhållande. Höga toppar och djupa dalar. Som med tiden fick fler dalar än toppar. Så efter 18 år drog jag ifrån honom. När jag kom in i min fyrtioårskris. Kände att jag inte längre var den personen jag ville vara. Undrade vad jag ville med resten av mitt liv. Därför började jag blogga. För att skriva av mig all frustration. Och mina funderingar. Men de flesta inläggen från den tiden är borta. Raderade.

Och lika bra är väl det.

Så jag blev singel. I storstan. Eftersom jag flyttade in till stan och började leva mitt liv som jag ville göra. Men eftersom jag levt i ett förhållande och haft ett familjeliv under hela mitt vuxna liv så blev (är) jag lite omogen i mitt beteende.

Många människor tycker att det är underligt att jag är singel. Jag vet inte varför dom tycker det är så konstigt, men jag kan gissa på att det beror på att jag är ganska social, rolig, bjuder på mig själv och inte ser alltför sliten ut. Men jag är inte ute efter att träffa någon. Visst, skulle Mannen dyka upp så skulle jag kanske inte kämpa emot med näbbar och klor. Men jag kollar inte efter en partner. Det står inte "desperat" i pannan om man säger så. Och jag är rädd för att gå in i en relation. Detta beror väl troligtvis på gamla meriter. Men jag tycker också att män är ett komplicerat släkte. Själv har jag väldigt soft inställning. Orkar inte vara sur, tror inte på spel mellan man och kvinna utan vill ha rak kommunikation. Därför orkar jag inte varken spela eller lalla omkring.

Så.

Har man inte något förhållande så blir det en del festande. Det är inte så jävla kul att sitta ensam hemma med en dator (och möjligtvis en teve) dag ut och dag in. Och det finns inte så mycket annat att göra om man är social. Men nackdelen är då att man uppfattas som ganska ytlig. Vilket jag inte är.

Och förutom att umgås med nya bekantskaper, nära och kära så tycker jag om att laga mat, lata mig och ligga sked. Intressen är hälsa (hur nu det går ihop med fest och tjohej), film, musik och nåt som inte undgått någon; Djurgården.

Har jag missat nåt?

Hålligång i skogen

Det har hänt lite saker här hemma sen jag kom hem. Så det blir inte mycket skrivet idag. Jag kör nya tag imorgon istället.

Jag orkar ingenting!

Jag skulle behöva tvätta. Packa promenadryggsäcken till imorgon.Plocka undan. Läsa ikapp bloggar. Måla naglarna. Hur mycket som helst skulle jag behöva göra. Men jag orkar absolut ingenting! Sitter och glor. Och gnäller på hur trött jag är. Och hur synd det är om mig för att jag sumpat det förbannade jävla SL-kortet.

Ja, jag vet att jag tjatar. Men jag är så extremt sur på mig själv. Vet inte om jag ska skratta eller strypa mig själv.

Och som grädde på moset börjar Tonårinen bli magsjuk. Så nu har jag bacillskräck. För sjuk har jag varit tillräckligt.

Vad är offerkofta för nåt?

Ibland är jag så dum

Tonåringen skulle på ett möte klockan 19:00 på Västmannagatan. Så hon ringer mig för att fråga vägen när hon nästan är på plats. Eftersom hon inte hittar så bra. Och inte har nåt större lokalsinne.

Kvart i ringer hon mig och står vid Norra Bantorget. Därifrån tar det max fem minuter att gå. Om man heter Singel och hittar rätt bra. Jag försöker lotsa henne så gott jag kan, men helt plötsligt är hon på Wallingatan. Vilket inte är en större katastrof eftersom den korsar gatan hon ska till. Men då måste man veta om man går mot Kungsholmen eller Stureplan. Och det visste inte hon.

Så det hela slutar med att jag står och skriker och hon gråter. Och vet inte vart hon ska gå. Och klockan är 18:58.

Fy fan vad jag hatar mig själv ibland...

Som tur är ringde den som anordnade mötet och eftersom jag vet att fröken stog bara några meter från adressen så ordnade det sig nog. Eftersom jag inte har hört nånting.

Och ja. Jag har textat ett förlåt till henne.

Migrän

Jag har haft migrän sedan jag födde barn. Drygt 19 år alltså. Och jag är så förbannat trött på det! Varför får man det liksom? Farmor har det, pappa har det, jag har det och även Tonåringen har fått det. En jävla irritationssjukdom är det! Som dyker upp på de mest olägligaste tillfällen man kan tänka sig.

Idag har jag legat däckat på grund av skiten. Ännu en karensdag. Ytterligare nån tusenlapp mindre i lön. Det sägs att den kan ge med sig i klimakteriet. Men jag har ingen som helst lust att hamna där. Bara för att bli av med nån jävla huvudvärk liksom.

Låt mig va ifred!!!

Så olika från dag till dag

Jag hade en mindre bra dag igår. Idag verkar den bli bättre. Men så olika dagar kan bli av yttre omständigheter. Jag lämnade lägenheten samma tid igår som idag.

Igår ösregnade det idag sken solen. Igår tog det 50 minuter till jobbet, idag 30. Igår glömde jag passerkortet och fick gå en omväg för att komma till vår huvudingång, idag hade jag med mig kortet. Igår var datorn på jobbet jätteseg. Idag verkar den fungera som den ska...

Idag såg jag en regnbåge. Jag blir glad av regnbågar!

Dålig start

Vaknade 05:18 av att huvudet dunkade. Försökte somna om, men efter en halvtimme gick jag upp och tog en Treo. Och somnade om. Men vaknade en timme senare med fortsatt huvudvärk. I hate it! Fast efter en tablett till, sängläge i 45 minuter så känns det bättre.

Jag ska vara tacksam över att skiten är borta. Men dagen har liksom börjat fel redan från början...

Jag har inte kollat, men solen lyser idag va?

När ett halvsyskon dyker upp på Facebook

När mina föräldrar separerade när jag var i sexårsåldern började min pappa jobba på Cirkus Scott. Han hade gjort det tidigare också men skaffade sig ett mer "respektabelt" jobb när han blev far.

Hur som helst så levde han som en rockstjärna när han jobbade på cirkusen. Snygg, under 30 och gillade kjoltyg. Så tillslut åkte han dit. Nån blev med barn. Och denna nån behöll barnet. Pappa vägrade att ta till sig barnet bland annat eftersom det fanns fyra möjliga fäder till honom. Men det var pappa som åkte dit.

Idag fick jag ett meddelande från min halvbror på Facebook. Jag har aldrig träffat honom. Än mindre pratat med honom. Men jag har inga andra syskon. Så jag känner att det kan vara ganska kul att få kontakt. Så vi kan snacka lite skit om pappa. (Skojar) Men jag är inte så duktig på såna relationer. Hur beter man sig liksom?

Min fredagskväll

Att äta tidig middag, somna på soffan och därefter titta på Bröllopskonserten på teve en fredag kan bara betyda en sak. Jag är kärring på riktigt! Imorgon vaknar jag väl med tuppen också. Och sen kommer väl klimakterievallningarna...

Vilka upplyftande tankar jag har nu!

Ambivalent

Jag undrar vad det egentligen är för fel på mig? När Tonåringen och Pojkvännen är här så går jag och är småirriterad på att jag får plocka efter dom. När dom är hos Pojkvännen (som dom är nu) så saknar jag dom. Inte stöket kanske. Men deras sällskap.

När jag har fullt upp och massa saker i görningen längtar jag till att det ska lugna ner sig och jag får slappa. Men när jag äntligen får lugn och ro (som nu) så kryper det i kroppen. Jag tycker inte om att vara ensam mer än någon dag.

Man kanske borde skaffa sig en man i byrån? Eller en man i telefonen rättare sagt. Nån som man ringer och hittar på saker med en lördag. Men då ska det va nån som inte har en massa krav. Och dom är inte så lätta att hitta...

Hur som helst så har jag väldigt svårt för att bestämma mig hur jag vill leva.