Tonåringen har varit hos sin pappa i två månader nu. Inte av fri vilja utan för att jag just nu har ett litet konstigt boende eftersom han som äger lägenheten (som jag känt i 20 år) just nu är här till och från. Oftast är han borta från on-to till sö-må, men eftersom dottern är fruktansvärt lat så orkar hon inte flytta emellan...
Nu är det ju inte så att vi inte setts, hon har sovit här någon natt här och där och vi har setts på stan och på fotbollen. Men nu vill jag ha henne boende här!!! Jag vill höra hennes damputbrott, se henne när hon springer omkring och gör sig iordning, skälla på henne för att hon aldrig dammsuger, må bra när hon kommer uppkrypande och vill ha kill på ryggen, höra hennes fnitter med kompisar, bli irriterad när hon bara ligger i sängen och surfar etc etc etc. Jag saknar henne så ofantligt mycket!
Men snart så kommer hon äntligen! I början på nästa vecka. Vi ska gå på fotboll på söndag och därefter vaka in hennes 18-årsdag så att hon får beställa i baren, sen ska vi åka hem till mig och sova trots att vi inte är ensamma. Sen på måndag när vi vaknar ska hon få en stor spargris och ett collage där hon fattar att hon får en Londonresa och sen åker vi till hennes farmor och farfar och firar. På kvällen ska hon ut med kompisar och har jag tur kommer hon hit dagen efter med full packning! Jag håller på att dö av längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar