Jag och en kollega tog en superduperlång eftermiddagsfika idag. Det blir så ibland när man sitter och pratar om livet. I alla fall för mig. Vi pratade bland annat om när vi gråter. Och jag sa att jag nästan aldrig gråter för att jag är ledsen. För det gör jag inte. Längre.
Det kanske beror på att jag numera mår bra. Att jag faktiskt är lycklig. Trots att jag inte är smal, har persikohy eller har en partner.
För några år sedan grät jag mig ofta till sömns. Det gör jag inte längre. Och skönt är väl det.
Hur som helst så började jag fundera på vad som får mig att gråta. Och kom fram till att jag egentligen gråter flera gånger i veckan. Men det är för att jag är lättrörd. Jag gråter när människor gör eller säger fina saker till mig. Jag gråter när någon håller tal. Tårarna rinner när någon annan mår dåligt. Eller är lycklig. Sorgliga filmer. Lyckliga filmer. Biggest loser. Name it!
Men jag tror inte att jag gråtit för min egen skull många gånger det här året. Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt.
1 kommentar:
På fejjan "tummen upp".gråta på annans lycka eller missär e sunt har jag hört....men att gråta ensam i tysthet för sin egen skull e inte bra....puss i vecket
Skicka en kommentar