söndag 30 september 2007

Att inte få kärlek och närhet...


Jag har under mer än ett års tid varit svältfödd på kärlek och närhet, framförallt kärlek. Detta är ingenting jag lidit av förut eftersom jag inte haft problem inom detta område tidigare i mitt liv. Men nu är det tydligen meningen att jag inte ska få mer av det bästa som finns och jag känner mig totalt värdelös! Jag är en känslomänniska och jag måste ha vissa ingredienser i mitt liv för att mina känslor ska leva. Jag måste känna mig älskad, behövd, uppskattad, respekterad med mera för att orka med min vardag. Jag måste få kramar, kyssar, pussar, gos och sex för att må bra. Men ändå har livet bestämt att jag inte ska ha det, varför?

Jag försöker att vara en god människa genom att vara rak och ärlig, sköta mitt jobb, ha ett socialt liv, vara snäll och betala räkningar i tid men jag får ingenting tillbaka! Hur ska jag orka med alla plikter när jag inte har ett par starka armar att krypa in i som kan ge mig energi och kraft? Hur ska jag orka vara den starka människan när ingen vill trösta mig när jag är ledsen? Någon som kramar om mig, pussar mig i håret och säger att allt kommer att ordna sig? Hur ska jag orka vara glad när ingenting gör mig glad i själen?

Ingen tycker att jag är tillräckligt värd att satsa på. KK kan man ju va, men att lära känna henne på djupet och älska henne går inte. Hon är inte tillräckligt bra för det! Hon som är så stark behöver ingen som tar hand om henne, hon klarar sig själv. Hon är snäll och rolig men inte tillräckligt bra för att älskas... Fan jag orkar inte höra alla möjliga ursäkter till varför jag inte är värd någon. Jag har lust att bara skrika ut att jag mår skitdåligt och jag behöver beröring! Men jag tror ändå inte att någon skulle lyssna och bry sig faktiskt.

Jag vet inte ens hur jag ska ta mig ur dessa tankar. De kommer alltid till mig på kvällarna när jag ligger i sängen och funderar på saker och ting. Alltid när jag ska sova. Då ska dom spöka för mig så att jag gråter mig till sömns. Och inte finns det någon som tröstar och säger att allt kommer att bli bra...

Inga kommentarer: