Ångesten börjar krypa fram när jag sitter här på bussen som ska ta mig hem. Jag vill inte! Jag vill ha nån att träffa som jag är kär i! Jag vill se fram emot att få hångla, va galen och ha sex med nån som jag är kär i och som är kär i mig. Inte nån att lova evig kärlek till utan bara lyckligt kär. Nån att träffa några gånger i veckan som gör det värt att gå upp till jobbet varje morgon. Nån som gör mig glad och får mig att lysa upp och må bra. Vad är det för fel på mig egentligen? Inte berättar någon heller, så man har ingen chans att ändra på sig. Fan vad mitt liv suger! Jag är den största losern som finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar