När jag har mina ensamma veckor utan tonåring funderar jag ganska mycket. Jag har tid då. De senaste dagarna har jag funderat på varför en vän säger att vi inte ska tappa kontakten när jag byter jobb och sen slutar att höra av sig helt??? Är det för att personen är så feg och inte vågar säga att man faktiskt inte betyder någonting utan man har enbart varit nåt typ av tidsfördriv under arbetstid?
Det hade varit lättare om personen faktiskt tog farväl, för då skulle man inte undra så mycket. Men visst, jag förstår att jag inte var mer vän än en snabbköpskassörska. Det är bara det att när folk agerar så där mot mig så är jag direkt framme och trycker ner mig själv. Jag är inte en människa man sätter värde på, jag kan lika gärna finnas som mistas osv. Hur som helst är det synd att jag inte ens fick vara en vän... En gång sa han att eftersom vi inte kunde vara det bästa fick vi välja det näst bästa: att vara vänner, men det var också massa skitsnack. Tänk att jag alltid möter emotionellt störda människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar