Jaha, torsdag idag och regnet öser ner... Träffade Johan på bussen in till stan med en platta bira. Han skulle va bussvärd ner till Göteborg och jag var lovligt nära på att sjukskriva mig och följa med på bussen istället. Men lite ansvar har man ju och därför åkte jag till jobbet istället. Ibland blir jag nästan stolt över mig själv!
Loggar in, han är online, skriver inte, inte jag heller, skriver inte men till slut skriver jag. Han är gullig som han brukar vara men jag känner någonstans att det här bara kommer att bli problem. Jag känner (intuitionen) att det kommer att bli en förlorare i det här och det kommer som vanligt att bli jag eftersom jag tydligen är dömd till att bara ha strul med kärlekslivet resten av mitt liv. Jag tvivlar inte på att han är intresserad att ha någon liten flirt men jag tror inte att han kommer att gå längre eftersom han verkar ha några starka band till någon annan. Vad jag menar med liten flirt är just som det låter, lite msn, kanske någon fika men inget mer. Och eftersom han egentligen än så länge bara har gamla meriter så är det bättre att jag lägger ner nu innan det visar sig att jag är dödskär i den killen som han är idag.
Jag måste sluta upp med att vara så känslosam och tro på ödet. Jag borde snarare bli som Mister X som BARA tänker på polare och sig själv. Det är som han säger "mindre smärtsamt" och jag håller med. Tidigare har jag ju tyckt att man går miste om den underbaraste känslan i världen; att var kär, men de senaste åren har jag lärt mig att den känslan bara är härlig när den är besvarad OCH personen som man är kär i är likadan som en själv. Alltså spontan, galen, passionerad och intensiv. Den tiden är iallafall förbi i mitt liv har jag märkt. Nu får jag sona för min ungdoms synder... Hade det inte varit bättre att låta mig vara nu när jag faktiskt är en mycket bättre människa?
Nej, nu går jag på lunch!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar