Jag sitter och kollar på Rosabandetgalan och tårarna rinner ner för mina kinder när de visar en mamma som först får bröstcancer och sen när hon blir frisk så kommer skiten tillbaka i lungorna. En dotter i två-årsåldern och en man som gråter lämnade hon efter sig... Fy vad livet är orättvist! Och här sitter man ensam hemma, Cassi är borta och jag har ingen kärlek som jag kan krypa upp i famnen hos och bara känna mig trygg.
Och nu kommer nästa story! *gråter som ett barn*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar