Jag har inte pratat med min ungdomskärlek via msn på nästan två veckor. Jag har haft mycket och han har helt enkelt inte skrivit. Igår när jag kom hem från stan hade han skrivit (hej) och en skraj gubbe. I morse frågade jag honom om jag sagt eller gjort något fel men det förnekade han. Istället fick jag en liten kärleksförklaring och förklaring varför han inte hade skrivit och helt plötsligt så ville han träffas i slutet av veckan!Först blev jag hur glad som helst eftersom det är det enda jag velat i över två månader, men sen blev jag nojig och orolig... Det jag är rädd för är väl att det inte kommer att bli någonting. Han skulle kolla efter en bra dag och det har jag hört förut. Och då kommer jag bli ledsen och trycka ner mig själv. För det andra så är det ju så att när vi var unga och äntligen fick ihop någonting så drog han iväg på transibiriska järnvägen och var borta i ett halvår eller så. När jag stötte på honom några år senare så hade han flickvän... Något år efter det träffade jag honom igen när jag var höggravid, han hade blivit pappa. Och så har det varit ända sen jag var 17 år. Det är liksom inte meningen att jag ska få honom! Sen ser man inte människan på massor av år och helt plötsligt hör han av sig och vill träffas. Men som vanligt så är han upptagen och har tjej... Så ses vi då i alla fall och världen börjar gunga för mig. Eftersom det inte har blivit mer än en dejt så har jag tagit det som att han inte vill träffas något mer men ändå ha kontakt, men eftersom vi inte hördes på nästan två veckor så trodde jag att han återigen var på väg att försvinna ur mitt liv. Därför vet jag inte vad jag ska tycka och tänka, känner gör jag i alla fall. Är lite trött på det uttjatade uttrycket: Den som lever får se. Mest av allt skulle jag vilja träffa honom idag så att det inte rinner ut i sanden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar