Ja, det kunde man ju satsat pengar på! Strax innan jag ska kliva av på Centralen ringer Han och säger att hans tåg är jätteförsenat. Ingen fara tänker jag, jag kan stå i flera timmar och vänta på honom om det skulle vara så. Det var de goda nyheterna. De dåliga var att vi bara skulle ses i fem minuter pga massa strul. FAN! Jag kände på mig att det inte skulle bli nån fika... Hur som helst så stog jag och väntade i 20 minuter för att bara få se honom. Om det var värt? ABSOLUT! Han är verkligen vacker och jag nästan dog när jag såg honom. Vi stod och pratade en stund, sen var han tvungen att sticka... That's the story of my life.
Nu sitter jag här och är grinfärdig! När får jag se honom igen? Om fyra månader? Eller aldrig skulle jag gissa på. Jag förstår inte varför just jag ska fastna för en människa som är ouppnåelig för mig. Jag fattar ärligt sagt inte vad meningen är med att jag stöter på en människa som har funnits i mitt hjärta i hundra år om det ändå inte är meningen att jag ska få vara med honom! Är det meningen att jag ska bli en bitter ragata som hatar allt och alla? I don't get it!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar