måndag 13 juli 2009

Tystnaden

Fröken kom hem och jag var fortfarande förbannad. Hon dissade mig totalt och sa att jag inte skulle prata med henne. Eeeeh? Vem är det som sätter reglerna här hemma?

Därefter har det varit tyst mellan oss. Tills hon blev hungrig. Då kom ett meddelande på msn: Mat? Jag gav henne några alternativ, hon valde och jag sa att hon fick laga hälften. Fast på msn då.

När det var dags att äta hittade hon en påse full med plasthandskar som jag fått av en kollega och undrade vad jag skulle med dessa till? Jag svarade att dom kan vara bra att ha om jag ska vara barnmorska när hon ska föda barn. Svisch sa det, så hade hon tagit tallrik och glas till sitt rum...

Jag kan inte hjälpa det, men hon kommer få kommentarer om detta tills döddagar känns det som. Varför ska jag tassa på tå när det är hon som inte kan ta ansvar? Och varför ska jag respektera henne när hon inte respekterar mig?

Det kommer vara tyst i familjen de närmaste dagarna...

2 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Hahaha, förlåt men jag gapskrattade rakt ut. Helt rätt. HON ska inte sätta några regler. DU måste tala om var skåpet ska stå. Det är DINA regler som gäller, så länge ni har ett gemensamt boende ÄVEN fast hon har fyllt 18. Så länge DU betalar så får hon rätta sig i ledet.

Eller som jag säger till Jennifer 5 år: ju bättre du följer reglerna, ju mindre tjat behöver du höra.

Så mitt råd är att låta det vara tyst. Allvarligt. Du får inte ge efter.

Söta små 18-åriga tonårsdöttrar är experter på att få sina mammor att få så dåligt samvete att de ger upp..

Men det vet du.

Singel i storstan sa...

Du har helt rätt, hon brukar kunna få som hon vill. Men den senaste tiden så har jag börjat inse att jag skapat ett odjur när det gäller att inte ta ansvar. Därför har jag varit hård på vissa saker de senaste veckorna. Sen skolavslutningen ungefär.

Hon får inte en krona av mig så länge hon tycker sig vara för fin för att arbeta. Jag har sommarjobbat sen jag var 13 år och jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt vuxna liv.

Och nej, jag tänker inte låta henne vinna den här kampen. Hon får sura hur länge hon vill, det är hon som förlorar på det. Men det inser hon inte själv...