Tonåringen ringde precis. En av hennes bästa kompisar (som jag för övrigt tycker mycket bra om) har blivit utslängd hemifrån av sin mamma. Så dottern frågar om hon kan sova här i några dagar och jag säger ju självklart ja.
Men. Hur ska man ställa sig i sådana situationer? Jag förstår inte ens hur man kan slänga ut sitt barn. Nu vet ju inte jag orsaken, men ändå. Den här tjejen är extremt skötsam i mina ögon. Hennes mamma har inte varit lika mycket curlingförälder som jag. Däremot har hon tidigare haft svårt att klippa navelsträngen och varit lite överbeskyddande. Men kompisen har fått klara sig själv när det gäller pengar. När hon hade studiebidrag fick hon HALVA bidraget som skulle räcka till kläder, nöjen osv.
Så lite konstig tycker jag nog att hennes mamma verkar. Men skitsamma. Även om jag inte skulle slänga ut min dotter så undrar jag hur jag hade reagerat om jag och tonåringen skulle bråka och hon bara drar? Och att en kompis mamma säger ja till att hon får bo där. Och eftersom dottern är på galej ikväll och jag ska sova med en maskin på magen så lär jag inte få veta det i natt utan imorgon eftermiddag...
2 kommentarer:
Självklart säger man ja. Och jag förstår inte heller: man slänger inte ut sina barn. I så fall ser man till att det finns ett alternativ.
Halva studiebidraget! I vilken värld lever hon i mamman?
Jävla pucko.
Ja, jag har inte förstått hur mamman har tänkt när jag fick höra om att hon fick halva bidraget. Men samtidigt har hon också varit den som fixat extrajobb...
Tonåringen är inte lika driftig. Hon vet att hon får pengar av pappa, mamma, farmor och farfar. Så därför är hon urusel på att fixa jobb. Eller. Hon får jobb men ångrar sig sedan... Vet inte hur många gånger jag har tjafsat med henne om detta. Själv skaffade jag mitt första jobb när jag var 13. Så jag har lite svårt att fatta hur man frivilligt är fattig.
Hur som helst ska det bli spännande att höra vad som hänt mellan kompisen och mamman. Hon har ju en pappa också, men det alternativet verkar inte finnas...
Skicka en kommentar